Farsoperetten "Mimmi från Möllevången" sattes upp för första gången i Sverige på anrika Oscarsteatern i Stockholm i början av 1930-talet men fick sin nuvarande form av Nils Poppe då han 1980 satte upp den på Fredrikdalsteatern.
Själva grundhistorien skiljer sig inte så mycket från liknande inom genren, det är de sedvanliga förväxlingarna där operettprimmadonnan Mimmi (Birgitta Wigforss) står i fokus i ett otrohetsdrama där hon hyrs in för att spela frun till den aspirerande kamrern Pelle Finkel (Christer Gustafsson) som vill bli direktör men vars chef, Joakim von Pankh (Bengt Nilsson), har en fallenhet för att förföra de anställdas fruar innan de befordras. Det hela förlöper bra tills att den riktiga frun (Åsa Dahl) dyker upp och misstas för att vara Mimmi, och anklagas för att vara kamrerns älskarinna.
Ensemblen håller överlag en jämn nivå på sitt spel och uttrycker en smittande spelglädje och passion som räcker halva vägen bara den och kompletterar det sedan med ett spel som räcker gott och väl. Sångnumren och replikerna sitter där de ska och tajmingen kommer att komma vartefter de blir mer varma i kläderna.
Det man kan anmärka på och som tynger ner upplevelsen lite är att Birgitta Wigforss håller sig på en egen nivå med den professionella pondus, karisma och teknik hon besitter. Det leder till att resten av ensemblen hamnar lite på efterkälken och får anstränga sig för att kunna mäta sig med Wigforss naturbegåvning, vilket de gör rätt bra och kommer göra ännu bättre när de fått hålla på ett tag.