Huvudpersonen i Wilhelm Jensens ”Gradiva” – utgiven första gången 1903 – skulle kunna vara hämtad ur en roman av Hjalmar Söderberg. Norbert Hanold är arkeolog, utan släkt och familj, ekonomiskt oberoende, ensam – en som livet går förbi.
En kvinna åtrår han, en figur han funnit på en romersk relief. Han kallar henne Gradiva, ”on som går fram”, eftersom hon förefaller gå så speciellt och vackert. Hanold får idén att hon levde i Pompeji vid tiden för vulkanutbrottet år 79.
På en resa dit möter han en kvinna och drömmen flyter samman med verkligheten. Han tror att det är reliefens kvinna han mött, och att hon på något förunderligt sätt fortfarande är i livet. Det leder till en balansgång mellan passionens dröm och verklighetens förnuft – situationen blir extra tillspetsad då den till en början häpna kvinnan väljer att spela med.
”Gradiva” är en fin liten historia, berättad med stor omsorg om detaljerna, inkännande och i ett lugnt, vilsamt tempo. Både språkligt och innehållsligt är det samtidigt tydligt att den härrör från en annan tid. En författare som nämnda Söderberg till exempel talar på ett mer självklart sätt också till vår tid.
I ett intressant förord berättar Birgit Munkhammar ”Gradivas” historia. Tidigt fick Sigmund Freud upp ögonen för berättelsen och han tolkade den i psykoanalytisk riktning. Sedan dess har den i stort sett levt i skuggan av honom. Med föreliggande utgåva presenteras den för första gången i svensk översättning för sin egen skull.