Willy Granqvist:
Samlade skrifter del II
Lejd
Granqvist (1948-85) tillhör de mytomspunna, bland kollegor och andra finsmakare högt värderade poeterna. Här, och särskilt i "Kropp", framstår hans långt drivna adaption av Paul Celans hårt knutna och nyskapande språk som mycket tidstypisk (se exempelvis Lars Noréns poesi från samma period) och närmast svärmisk, eller kultisk, och i praktiserandet av språkliga nybildningar och abstrakta ordsammansättningar kanske också som en smula krystad och krampaktig.
Celan-rotens folkhemska förgreningar reduceras inte sällan och inte bara hos Granqvist till substantiv-frossa och poetiskt dödkött.
I ett intervjusvar röjer han emellertid medvetenhet och insikt: "Men låt mig genast säga att det jag och andra i Sverige sysslar med aldrig någonsin låter sig jämföras med den rumänskfödde juden Celans ofattbara erfarenheter av utplåning och förintelse."
Citatet är ur det förtjänstfullt kompletterande och kunskapsrika efterordet, signerat redaktörerna Krister Gustavsson och Magnus Ringgren.
De i mina ögon och öron alltför osmälta Celan-influenserna till trots är och förblir Willy Granqvist en betydande och stor poet som strävar efter att vara både abstrakt och konkret, materialistisk och sinnlig, fragmentarisk och innerlig, dagsboksflödande och exakt.
Han är spröd och skör, samtidigt en föregångsman för den naturvetenskapligt inriktade dikt som vuxit sig så stark under det senaste decenniet. Extremt receptiv, samtidigt saklig. Intim på ett pietetsfullt vis, extra märkbart i dikterna kring "en omöjlig kärlek", vilka stillsamt avslöjar jagets tidigare dolda och uppvaknande homosexualitet.
Och reminiscenserna från en barndom präglad av såväl "fadersskuggan" som "modershanden" är - i ett och samma andetag - nycklar till förståelsen och alldeles självständig, sanningssökande poesi.
Jag emotser de två kommande volymerna.
JAN KARLSSON