Frank och Jerry Lee är två personer på botten, eller åtminstone nära, i staden Reno, Nevada, USA. De hankar sig fram på tillfälliga inhopp här och där, dricker stora mängder öl, bor på motell. Lever ur hand i mun, drar omkring. Det är amerikansk white trash-miljö som vi känner den från filmer och böcker.
Allt är tämligen miserabelt, tills Jerry Lee råkar köra ihjäl en person - då blir det ännu värre. Bröderna får för sig att fly fältet, helt enkelt, skaffar en gammal bil och sticker.
Till det yttre är det hela väldigt tragiskt och bedrövligt. Men Willy Vlautins litterära roadmovie är skriven med lätt hand och gott humör - man glömmer lite grann vad som faktiskt skildras.
Det står i god samklang med berättelsens inre struktur.
Ett viktigt inslag i överlevandets konst för de två bröderna är nämligen Franks fantasifulla och spontant påhittade historier, som utgör en ganska betydande del av "Motellivet".
Man kanske därför ska läsa den som en hyllning till fantasin, till den berättandets kraft som ger också den gråaste verklighet ett skimmer.
Men jag vet inte riktigt.
Det är inte en bok som inbjuder till några djupare funderingar. Bra läsning är det hur som helst, om man är på det humöret. Baksidestextens paralleller till Hemingway, Steinbeck och Raymond Carver förefaller däremot något överdrivna.