Jeanette Wintersons roman "Passionen" kom ut i svensk översättning år 1988. Trots ett storartat genomslag världen över blev den inte särskilt uppmärksammad här. Åtta år senare fanns Winterson inte omnämnd i Nationalencyklopedin när den nått fram till bokstaven V.
Det var först med romanen "Fyrväktaren" hon fann den riktigt stora publiken, utgiven på förlaget Bazar. Nu ger samma förlag ut "Passionen" i ny svensk översättning av Anna Troberg, som också översatte "Fyrväktaren". Jag ser flera skäl till det.
Dels får vi nu Wintersons övriga romaner i den friska och finstämda språkdräkt som Troberg består med. Dels anar man att förlaget har fått Nobel-vittring för Jeanette Winterson. Det är inte alls omöjligt att Horace Engdahl kommer att kungöra hennes namn i höst eller året därpå.
"Passionen" är en sällsamt underbar berättelse om den unge franske pojken Henri och den märkliga Villanelle från Venedig, dotter till en båtkarl, med simhud mellan tårna och hjärtat inlåst av en grym make. Båda drivs av var sin passion; Henri till Napoleon och Villanelle till den mystiska kvinnan i Venedigs spelhall.
Deras liv sammanförs i Napoleons nederlag inför ett brinnande Moskva och för dem åter till Venedig. Båda satsar sitt liv i passionen, men tvingas också möta besvikelsen. Passionen är, säger Winterson, en värld mellan skräck och sex. Kanske ryms hela vår värld där emellan; med både kärlek och religion.
Jeanette Winterson återkommer till en stark vädjan: "Tro mig. Jag berättar sagor." Och visst tror man på den som berättar sagor i en tid då bloggarna bekänner nakna privata sanningar på sitt självupptagna sätt. Hur kan vi annars möta verkligheten om vi inte har sagorna!
Winterson skriver med en detaljrik prosa i en tät närvaro. Sagor kan inte bli mer vackra och sanna än så.
Jakob Carlander