Människorna i den australiske författaren Tim Wintons nya bok "Vändpunkten" har alla trätt in i vuxenvärlden som skadat gods. Barndomens upplevelser har nött ner, kapslat in, övergått i aggressivitet eller uppgivenhet. Gett upphov till frustration, skapat drömmar och fruktan. Men också lagt grunden för en möjlig försoning - ett återkommande tema och explicit bärande i "Glömskans musik" ("Dirt Music", i översättning 2003).
Det är på vändpunkterna, de passerade och de framtida, som författaren bygger sina 17 överlappande historier om en grupp individer från den lilla västaustraliska kuststaden Angelus. En trakt präglad av mångårig fiskeindustri, ingrodda könsrollsmönster, våldsam machomentalitet och emotionell kyla - lyckan är aldrig beständig, i Angelus tycks den vara dömd på förhand.
Själsligt, ibland kroppsligt sargade tvingas bokens personer återskapa och omformulera, göra nya val. Missar de chansen går de under.
Naturen och miljön är intensivt närvarande. Mer subjekt än objekt, även när den underordnas den rikliga dialogen och knapphändiga personteckningen. Ibland arketypisk i sina extrema kontraster. Men också produkt av en ekologiskt initierad författares miljöengagemang.
Flera av Tim Wintons romaner har filmatiserats och inspelningen av "Dirt Music" pågår för fullt. Man kan bara hoppas att den, liksom Inger Johanssons utmärkta boköversättningar, kommer att bidra till att Winton hittar nya läsare. Själv fastnade jag direkt för hans vemodiga, poetiska, lågmält dramatiska prosa.
MARGARETA WIMAN