Wollter gör Lear rörande mänsklig

Att Ole Anders Tandberg skulle göra något annorlunda av Shakespeares ”Kung Lear” är i linje med förväntningarna på denne regissör, lika flitig på svenska teater- och operascener som på hans hemlands norska.

Ändå överraskar öppningsscenen på Stockholms stadsteater: den gamle kungen återfinns som lätt senil patient i en säng på ett nutida sjukhus. Ett dödens väntrum, där också hans tre döttrar samlats.

Det blir utgångspunkt för den gamla moraliteten om en kung som ”blivit gammal innan han blivit klok”. Han får idén att ge merparten av arvet till den dotter som älskar honom mest. De två äldsta, Goneril och Regan, tävlar i verbala kärleksbevis medan Cordelia, äcklad av deras falskhet, enkelt förklarar sig älska sin far så som plikten bjuder.

Efterhand plats för elisabetanska kostymer, men scenlösningen behålls, såväl när Lear galen irrar omkring i stormen som när han hos Goneril och Regan utsätts för den privata ”äldreomsorg” vars varumärke är ondska och snikenhet.

Kung Lear är många åldrande karaktärsskådespelares önskeroll. Sven Wollter, 80, gör den för andra gången (den förra var 2001). Ingalunda som final på en lång scenkarriär: härnäst väntar ju Östgötateatern och "Swedenhielms".

Wollters gestaltning av Lear har ingenting av ”paradroll” över sig; det larmande tragiska har regin lagt bakom honom. Rörande förvirrad, ändå med den starka närvaro som når ut i varje vrå av scen och salong, tassar Wollter omkring i sockor och nattskjorta – avskalat mänsklig i sin ynklighet.

I ett slags drömspel blottar Tandberg ett drama utan hopp. Livets intighet och dödens evighet – människans öde, lika för onda och goda. Som det heter i prologen, hämtad från ”Macbeth”: ”Livet är bara en skugga som passerar. (---) Det är en skröna. En dåres pladder, fullt av larm och stormar som ingenting betyder.”

Att kvinnorollerna är prototyper förmår Anja Lundqvist , Helena af Sandeberg och Liv Mjönes inte göra mycket åt. Kunde så att säga kompenseras genom en kvinna som narr, som på Dramaten 2003. Men på Stadsteatern är Michael Jonsson given för denna viktiga roll, vig som få både i kroppen – ett ironiskt rött utropstecken på scenen – och munnen.

Sidointrigen, om greven av Gloucester (Sten Ljunggren, alltid utmärkt) och hans söner, görs som en splatter-fars. Shanti Roney är den ondskefullt ränksmidande ”oäktingen” och Andreas Kundler hans bror som räddar livet genom att spela dåre – halvnaken, smutssminkad och med ett kusligt litet skratt.

Sven Wollters välbekant hesa och skrovliga röst gör det ibland svårt att uppfatta hans repliker. Det påverkar nu inte handlingen i stort, men vita rockar och förklädnader – varför kanin-overall på Sven Ahlströms Kent? – gör det till en början knepigt att identifiera dramats personer.

Hur huvud- respektive bihandling hänger ihop visar sig så småningom.

Efter föreställningens paus klarnar allt.

Och Tandberg har slagit en bro mellan Shakespeare och Beckett.