Brooks skildrar utbrottet av en zombiepandemi ur ett globalt perspektiv. Katastrofen är total och i romanen utsätts vårt materialistiska samhälle för en hänsynslös kritik. Pr-konsulter, jurister, aktiemäklare. Alla är de värdelösa när tjänstesamhället kollapsar i en världsvid slakt. Bäst klarar sig de militariserade stater som tidigt vågar sjösätta storskaliga räddningsplaner där en överväldigande majoritet av befolkningen offras för att några få skall hinna upprätta säkra zoner. Den fria marknaden avskaffas och all produktion används för krigsinsatsen. Det är en cynisk världsbild, men den är befriande för Max Brooks vågar lägga västvärldens heligaste kor på offeraltaret.
I apokalypsens kollektivistiska samhälle utgör hantverkare och jordbrukare den nya eliten och människor upplever plötsligt ett konkret värde i sitt arbete. Romanen laborerar med det marxistiska begreppet alienation, men ingenting av detta återfinns när Brad Pitt axlar en av Hollywoods mest trådslitna mantlar – den ensamme hjältens.
Med en budget på runt 2 miljarder kronor är "World war Z" en av de dyraste filmer som någonsin har spelats in. Följaktligen är den överfull av spektakulära flygkatastrofer, våldsamma eldstrider och storslagna scener där vågor av odöda drar fram genom brinnande storstäder. Vad den helt saknar är en samhällsanalys och ett fungerande manus. Brad Pitt försöker med sin rollfigurs hjältemod fånga biopublikens intresse, men "World war Z" är en feg film. Där Max Brooks håller upp en grotesk skrattspegel mot samtiden lyfter Brad Pitt bokstavligen en skylt mot kameran. Budskapet? Det mest slitna av alla: "Tell my family I love them".
Jodå, man får hålla i hakan när den ena episka masscenen avlöser den andra på bioduken. Ändå är episk ett ord som inte har någonting med filmen "World war Z" att göra. Epik betyder berättande och regissören Marc Forster har ingen berättelse. Filmen är ett ofärdigt lapptäcke av händelser som leder fram till ett av Hollywoods genom tiderna största antiklimax.