Hoten är stora och svårtydda. Och det finns ingen horisont att fly bortom.
Därför blir kontrasten stor när jag landar i Yngve Ryds samtal. Boken heter "Ren och varg", och jag känner igen hans källor från de tidigare "Timmerhästens bok", "Eld" och senast "Snö", alla prisbelönta skildringar av nordsvensk och samisk kunskapsvärld.
Det handlar om ett berättande i ett landskap och ett då där hoten var på annan nivå, där regnet som föll var rent och det var tyst under stjärnhimlen.
Det var ett fattbart rike med gränser som sattes av renarnas vandring och handens möjligheter, men också inbegrep ett trolskt skimmer. Naturen var ofta givmild mot den som visste att handskas med generationers erfarenhet. Men den satte också gränser med daglig dramatik. Och märkligast: denna exotism hägnad i årstidernas kalender är inte långt borta. Ola Omma, Johan Rassa, Petter Spik, Nilas Tuolja och vad de nu heter är alla på ålderns höst, men med hågkomsten inom det knappa seklet.
Det är de sista bärarna av traditioner ur naturens väldiga collage som berättar, lågmält och detaljrikt. Här och nu får berättelserna något av sista stund över sig. Vilket är Ryds viktigaste budskap. Lyssna, säger han mellan raderna.
Att leva med markernas detaljer, inte minst med rovdjuren, var för YngeRyds sagesmän att leva med likar. Skog och fjällhed beboddes av grannvarelser som också hade hem och borätt.
Att vakta hjorden kräver en lyhördhet som vi knappt fattar. Att jaga med spjut på skidor, att tyda väder, att ständigt flytta djur över dal och berg - varje vinkel i detta bottnade i att andra gjort det tidigare, att allt färdades med och prövades, om och om igen.
Och jag tänker att det måste hänt någonting på vägen. Att det uppstått ett glapp mellan denna samiska medlevnad och dagens avståndstagande och rädsla, inte minst för rovdjuren, som kräver utrotning, samhällsinsatser och bidrag.
Det har förstås att göra med förlorade samband, vilket också Ryd uttrycker. Vi lever på bekväma avstånd och de mest högljudda rovdjurshatarna är de som närmar sig denna svunna same- och renskötarvärld och dess natur med osäkrad bössa.
Det finns nostalgiska drag i Ryds texter. Men det står klart att det som var verkligare då, är inte detsamma som att det var lyckligare. Det handlar om en symbios med en hemort, ett liv som gränsade till stor konst, levnadskonst.
Här når det oss genom det mänskligt unika som kallas minne. I varje berättelse finns ett budskap.
Vargarnas ögon gnistrar i snödrevet.
Det blir ett annorlunda ljus.