Yvonne Hirdman: Den röda grevinnan
Ordfront
När Yvonne Hirdman föreläste för oss om folkhemmet på Stockholms universitet i början av 2000-talet använde hon ofta sin egen uppväxt för att exemplifiera tiden. Ingen av oss anande dock att den mamma hon talade om var något annat än en dussinmamma i Hökarängen på 1940- och -50-talet.
Fast dussinmammor finns ju inte. Allas våra mammor är unika och speciella, de har helt egna historier som vi kanske inte ens ser skuggan av - för att vi inte tittar, inte frågar, de är ju mamma.
Hirdman önskar att hon frågat, att hon varit intresserad långt innan mamma Charlotte gått ur tiden.
I början av "Den röda grevinnan", biografin över modern, står hon med ett par rosa underbyxor i handen, rensar en lägenhet i Stocksund - undrar om pappan slängt mammans dagbok. Tar hand om dödsboet helt enkelt. Och undrar. Hon har länge tänkt skriva sin mammas biografi - men först efter hennes bortgång blir det av (är det möjligt, tänker jag). Men den enda som finns kvar är Charlottes lillasyster Leni som ligger på ett ålderdomshem i Hamburg. Hirdman åker dit. Och Leni berättar på sitt sätt, Yvonne lägger till, hittar källor, brev från mormor Emilie, lär sig om morfar Fritz. Om morbror Otto som kommer att dö i tbc.
Charlotte Schledt föddes i det tsarryska Dorpat (nuvarande Tartu i Estland) 1906, hon var dotter till Emilie och Fritz, bodde under några barndomsår i Oxford och Bukovina (då Österrike-Ungern, nu Ukraina-Rumänien). Mamma kom från Schweiz, pappa från Hamburg. Charlotte förälskade sig i en utfattig greve Stenbock. Lillasyster Leni blev hemmadotter - detta hemska ord vars hemskhet ytterligare förstärks av misstanken om att pappa/morfar Fritz skulle ha förgripit sig på sin yngsta dotter. (Leni borde för övrigt få sin egen biografi.)
Charlotte gifter sig med greve Stenbok och lever i Berlin under Weimarrepubliken, umgås med tidens konstnärer och intellektuella, sitter på urpremiären av "Tolvskillingsoperan". Förälskar sig så i kommunisten Heini och flyttar med honom till Moskva ungefär samtidigt som Hitler kommer till makten. Lever som trogen kommunist (men ständigt lite vardagligt ifrågasättande). Så ska vi inte glömma de tråkiga tiderna i Zürich och Köpenhamn, ensamma, längtande och undrande. Inte heller ska vi glömma att hon var kommunistisk spion, men mest av nödvändighet.
När källorna inte räcker till hittar Yvonne på, broderar ut, funderar. Det gör berättelsen trygg, jag håller Yvonnes hand och leds halvt på allvar, halvt på lek genom ett till synes osannolikt europeiskt öde - men säkert vanligare än man här i trygga Sverige kan tro.
Den röda grevinnan är som ett gift, ganska likt alla de cigaretter Charlotte röker. Giftet är dels den beroendeframkallande läsningen - har man börjat är det mer spännande än den mest välskrivna deckare, dels det som gör att det verkar som förgjort: händer det stora, avgörande saker under 1900-talets första hälft kan man ge sig den på att Charlotte var med.
Charlotte lämnade Paris (jo, hon var där också) 1939 och tog sig till Norge och sedan Sverige. Gifte sig med Einar Hirdman, in i den svenska arbetarrörelsen. Och fick tre barn. Men tålde inte den svenska, knarrande folkmusiken, hon var en grevinna i Hökarängen och återvände hela tiden till tankarna på dem som blev kvar där ute i Europa.
Hirdman sökte en mamma men fann Europa. Historia som ämne har en obehaglig tendens att fokusera på beslut, fredsslut, de stora händelserna. Årtal. Men mitt i allt detta som ingenting betyder för den som försöker få potatisen att räcka finns de rökande, älskande, flyttande, längtande människorna som faktiskt är den riktiga historien. (UNT)