När Zelda för första gången dök upp i en annan svarthårig tjejs tidning - Nemi - fick jag skratthicka av hennes vilda äventyr. Med hårtofsar under armarna, stickiga ben och ett brinnande hat mot allt som luktar förtryck slog hon vilt åt alla håll.
Det kändes befriande, vem vill inte programmera om dockorna i leksaksaffären till att pipa "Död åt patriarkatet!" istället för "mamma"? Eller för den delen resa till Sydpolen för att skriva om pingvinernas parningsritualer ur ett queerfeministiskt perspektiv och förföra en och annan fransman på vägen.
I Lina Neidestams debutalbum "Zelda" där hon samlat sina serier hittar jag igen favoriter som Zelda på arbetsförmedlingen ("Kan jag få gå en sån där kurs där man får leka med trolldeg?") och diskussionerna med pojkvännen, som hellre pratar genus än har vilt sex. Men ändå: Zelda är inte så tuff som jag minns henne. Eller är det bara så att tiden har gått?
Serieskaparna Sara Granér och Nina Hemmingsson tecknar ännu brutalare och galnare kvinnor, som ger fullständigt f-n i att försöka vara någon till lags, och Zelda är plötsligt nästan lite för snäll. Men jag skrattar fortfarande. Vissa strippar är underbart roliga, och hela sekvensen där Zelda flyttar ut i skogen för att bejaka sin inre Urmoder är obetalbar.