Torftigt språk, långrandiga historier, varvat med en massa bilder.
Idrottsstjärnors självbiografier har en mall och de lämnar en sällan nöjd.
"Jag är Zlatan Ibrahimovic" är något helt annat.
Med Zlatans innersta känslor som reseledare bjuds vi på en klassresa från den hårdaste miljö Sverige har att erbjuda, Malmö- förorten Rosengård, till monumental stjärnstatus och rikedom. Ett lika rörande som skakande nutidsdokument där Zlatan inte väjer för något eller någon, med en öppenhet som bara Patrik Sjöbergs "Det du inte såg" kan matcha.
Men där Sjöbergs medförfattare Markus Lutteman snyggade till språket, jämnade till Sjöbergs kantiga ton, har David Lagercrantz gjort tvärtom, behållit Zlatans språk rakt igenom. Där hittar Lagercrantz en närhet, huvudpersonens ton, på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare i en idrottsstjärnas själv-biografi. Den känslan, att det är Zlatan själv som berättar, gör boken till ett mästerverk i sin genre.
För de fotbollsintresserade finns godis rakt igenom hela boken, men för den måttligt idrottsintresserade är det inledningen, om uppväxten i den turbulenta familjen Ibrahimovic, som gör starkast intryck. Från ångesten hemma i pappans lägenhet, med bara öl i kylskåpet, till knattematcherna med lagkamraternas föräldrar som de värsta motståndarna.
Hela bilden ges, ändå är det omöjligt att helt förstå Zlatan. Som hur han kunde lämna hustrun Helena på sjukhuset när sonen Maximilian skulle opereras akut, eller hur lättvindigt han berättar om när han åker hem till polarna i Malmö och, för kickarnas skull, åker och smäller bomber i trädgårdar.
Så är det med Zlatan Ibrahimovic - han förvånar och berör på alla sätt.
Där är hans bok inget undantag.