Kisa station öppnar 1902.
Essä
Den svenske idéhistorikern Svante Nordin har påpekat det ironiska i hur den konservative Oscar II underminerade de sista bastionerna av det gamla kungariket i takt med att han invigde nya järnvägsstationer. Kommunikationerna band land och folk samman och det provinsiella och mångsidiga Sverige började suddas ut.
Just därför var det angeläget för den ultrakonservative östgötske riksdagsmannen Leonhard Fredrik Rääf att verka för förbud mot både järnvägar och ångbåtar, ett desperat försök att förhindra den omvandling av nationen som industrialism och modernitet innebar.
Hans motstånd kom sig inte främst av viljan att stoppa tiden eller att bevara gamla privilegier, framför allt hade Rääf ont av vad förändringen åsamkade människan. I Norrköping bevittnade han hur fabrikernas automatisering också lakade ur själen på dess arbetare och lämnade dem tomma och vilsna. Den tilltagande urbaniseringen ledde inte bara till att människor föstes samman i smutsiga och fattiga arbetarkvarter inne i städerna, den utarmade dessutom landsbygden med social misär som följd. I linje med den samtide tyske radikalen Karl Marx beskrev Rääf ”alienation”, hur industrikapitalismen gjorde människan främmande för sig själv och världen.
Leonhard Fredrik Rääf fruktade industrialiseringen av Norrköping. Målning av Geskel Saloman från 1858.
Just därför var det Rääf som författaren Sven Delblanc kom att tänka på när han som gästprofessor hamnade mitt i de våldsamma studentprotesterna på universitetet i Berkeley i Kalifornien 1968. Som vänstersinnad beklagade han sig över de gnälliga reaktioner som kom från högern, han saknade konservativa med integritet och vision, sådana som likt Rääf klarsynt såg det omänskliga i det moderna samhället.
Linköpingsbon och litteraturprofessorn Tore Wretös biografi “Ydrekungen” (1990) inleds med en beskrivning av de bilder som Ydrefotografen Frans Wilhelm Gyllenram tog på Rääf under dennes 80-årsdag 1866. Födelsedagsbarnet är prydligt uppklädd i en gammaldags hemsydd kostym, rockslaget pryds med Nordstjärneorden och om halsen har han svept en vit sidenduk. Det är möjligen en bister man, men framför allt en person som vill framstå som allvarlig. Rääf är sammanbiten och ansiktet förvridet. Vi ser en tapper försvarare av det gamla Sverige som med oro ser den obönhörliga framtiden i kameralinsen.
"Ydrekungen" Leonhard Fredrik Rääf stirrar sammanbiten in i kameran på sin 80-årsdag 1866.
Rääf föddes 1786 och växte upp på släktgården Tomestorp vid sjön Nedre Föllingen i Kinda. Han var son till häradshövdingen och lagmannen Leonhard Hendric Rääf. Ätten Rääf introducerades i riddarhuset 1633 och även om bandet till den medeltida släkten med samma namn inte är klarlagda så betraktas den som uradlig. Rääf ville gärna framhålla att hans förfäder var krigare och odalmän (självägande bönder).
Han undervisades i hemmet och redan som 16-åring började han studera vid Uppsala universitet. Rääf läste filosofi, historia, latin, moderna språk, botanik och juridik och avlade en kansliexamen.
Han kom kraftig att influeras av det romantiska klimat som tog fäste i Uppsala vid slutet av 1700-talet. Universitetet hade börjat röra sig bort från den franskt inlyftande mot tyskt tankeliv. Filosofen Daniel Boëthius, en av Rääfs professorer, introducerade Königsbergstänkaren Immanuel Kant i Sverige och hans student Benjamin Höijer lärde känna filosofer som Johann Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling.
Kant avvisade både fransmännens rationalism och britternas empirism som säker grund för kunskapen, vi kan varken genom tanke eller erfarenheter lära oss något säkert om världen, utan endast tolka den så som den framstår för oss som människor. Utifrån den insikten gick Fichte i en radikalare riktning och hävdade att vi egentligen bara har vetskap om vårt inre liv, det som omger oss är ingenting mer än våra egna föreställningar. Schelling försökte sedan överbrygga denna delning mellan människa och värld och hävdade att allting hänger samman i en enda organism, naturen är i själva verket en vilande ande som bland annat uttrycker sig genom vårt medvetande.
Två av Sveriges ledande romantiker. Per Daniel Amadeus Atterbom och Erik Gustaf Geijer. Målningar av Johan Gustaf Sandberg från 1831och Karl Vilhelm Nordgren från 1840-talet.
Det var Schellings organiska tänkande som influerade Rääf och hans vänner i Uppsala. Dit kom unga romantiker från hela landet, inte minst den äldre värmlänningen Erik Gustaf Geijer som i egenskap av filosof, författare, poet, historiker och tonsättare blev tongivande för den svenska romantiken. Framför allt härstammade de från Östergötland. Exakt vad i den östgötska myllan som gjord dem så romantiska är svårt att säga, men i kretsen fanns bland andra filosofen och skalden Per Daniel Amadeus Atterbom från Boxholm, bröderna och botanikerna Carl och Christian Stenhammar från Västra Ed, författaren Claes Livijn från Skänninge och inte minst Kisakompositören Erik Drake, barndomsvän till Rääf.
Precis som sina tyska förebilder blev romantikerna i Uppsala förälskade i den återupptäckte William Shakespeare som sedan kom att översättas rikligt under 1800-talet. Litteraturens värde var därför något som diskuterades flitigt av studenterna och här finns det bevarat ett längre anförande som Rääf höll som 17-åring.
Han hade inte en särskilt romantisk litteratursyn, det skrivna ordets värde låg inte i sig självt utan dess förmåga att fostra läsarna moraliskt, mer i enlighet med den gustavianska andan. Rääf var inte förtjust i romantisk diktning som hängav sig åt vidlyftiga fantasier och övernaturligheter, diktarens uppgift är att hjälpa människan att återupprätta den naturliga relationen till naturen och återupptäcka de första enkla sederna, de dygder som leder till ett gott liv.
Han intar här en position som påminner om den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseaus idéer om att människan var fri och jämlik i naturtillståndet och att civilisationens framskridande att fördärvat henne andligt och moraliskt. Rousseau tänkte sig att den mänskliga historien är ett pågående förfall från en uråldrig guldålder, en föreställning som följt européerna sedan antiken. Denna mystiska historiesyn hade också Rääf anammat och han skulle ge den en särskilt nationalistisk prägel. Litteratörer som levde upp till Rääfs ideal var ändå främst romantiker, så som Johann Wolfgang von Goethe, August Lafontaine, Ludwig Tieck och Zacharias Werner. Just den tyska litteraturen kom alltid att ligga honom nära hjärtat.
Romantikerna var i mångt och mycket sin tids kulturradikaler, de gjorde upp med både upplysningens förnuftstro och gamla trötta traditioner. Samtidigt öppnade deras nostalgiska och organiska syn för ett konservativt förhållningssätt (men många, som Geijer, blev utpräglade liberaler), något som väl kom till uttryck i Rääfs kulturgärning.
Vid sidan av en ämbetsmannakarriär vid krigsministeriet fortsatte han sina studier. Rääf hade fått smak för historia och skrev en avhandling om 1600-talsmilitären Peder Hammarskjöld, stamfadern till adelsätten med samma efternamn.
Han gav sig också in i politiken som riksdagsrepresentant för sin ätt, likt sin far var Rääf rojalist och gustavian. Vid 1809 års riksdag gjordes den stora vidräkningen med det gustavianska enväldet när yttrandefriheten återställdes och beskattningsrätten återbördades till folket. För Rääf kom den nya grundlagen att bli roten till allt ont i det svenska samhället.
När fadern gick bort återvände Rääf till Kinda för att sköta gården. Han beskrev denna provinsiella och isolerade tillvaro som ett armod, men det hörde också till romantikernas kynne att beklaga sitt främlingskap i världen och frågan är om han i själva verket inte trivdes riktigt bra i hemtrakterna.
Rääf fortsatte att resa till Stockholm för att frottera sig med kultureliten och var med i Götiska förbundet som samlade tidens svenska romantiker. De ville återskapa de mytiska goternas, de nordiska urinvånarnas, “frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Det var ett nationalistiskt projekt influerat av 1600-talshistorikern och naturforskare Olof Rudbecks spekulationer om att civilisationens vagga låg just i Sverige.
En gammal träbyggnad, med utskjutande loft och trappa utanför huset i Kisa. Teckning av Pehr Arvid Säve från 1864.
För Götiska förbundet var det viktigt att vetenskapligt och konstnärligt gestalta Sveriges förflutna. Rääf tänkte sig att folktraditionerna vittnade om det lyckliga ursprungstillståndet Rousseau hade beskrivit, att människorna då levde i omedelbar harmoni med naturen. Han stod för den särskilda “Kindaromantiken” och grävde på plats sig ner genom kulturlagren. Han samlade på sig sägner, talspråk, gamla gåtor, besvärjelser och vidskepligheter i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. Rääf bedrev också arkeologisk forskning och fann folkminnen i runstenar, byggnader, konst- och bruksföremål, mynt, sigill, kyrkoinventarier, gamla dokument och böcker. Ömsint hanterade han det uråldriga materialet och var mån med att återställa det han undersökte. Rääf var framför allt en mästare på att i de östgötska kyrkoarkiven rota fram och tolka medeltida skrifter. Inte minst samarbetade han med sin gode vän Erik Drake och folklivsforskaren Arvid August Afzelius med att nedteckna folkvisor.
I Tyskland gjorde bröderna Grimms sig kända för sitt sagosamlande, men det var inte de som inspirerade. I själva verket hade studiet av folkkulturen i Sverige bedrivits av svenska präster under lång tid och framför allt var det danskarna, som redan på 1500-talet i omfattande skala började kartlägga och vårda sitt kulturarv, som inspirerade.
Byalaget träffas i Kila i Hycklinge någon gång under 1800-talet.
Rääf flyttade runt mellan gårdar i Kinda och Ydre och blev traktens starke man med epitet som ”Ydredrotten” eller ”Ydrekungen”. Rääf gjorde sitt hem till en kulturell fristad för tidens romantiker. Atterbom hälsade på och diktade svärmiskt om Kindatrakten. Den danske historikern Christian Molbech kom också på besök och passade på att nedteckna de sagor från Ydre som Rääf berättade för honom. Den svenske kulturhistorikern var framför allt fascinerad av de berättelser som fanns om jättar och noterade hur de också finns omnämnda i Bibeln och skilda mytologier. Han var övertygad om att det fanns en historisk grund för dem och spekulerade också i att de ”jättegrytor” som finns i bergen i Kinda och Ydre hade gjorts av just jättelika urtidsdjur att lägga ägg i!
Vy över Näsby i Kinda från 1898.
I sin samtid var Rääf en aktad vetenskapsman, men hans forskning skiljer sig från dagens vetenskapliga ideal, han strävade hela tiden efter att sammanföra världen i ett sammanhängande system, en organisk helhet. Han avvisade Charles Darwins evolutionsteori och var övertygad om att människa och natur fallit från ett ursprungligt paradisiskt tillstånd. Även om vi har svårt att köpa hans mystiska historiesyn, så var Rääf extremt noga med de detaljer han sammanför, däri ligger mycket av det bestående värdet av hans forskning.
Som landsbygdsförkämpe kom han att fortsätta sitt politiska engagemang, Rääf ville rädda ståndssamhället. Han oroade sig för att den snabba förändringen av Sverige skulle få dess befolkningen att förlora sin förankring i jordbruket och det enkla livet. För honom var den lantliga adeln den viktiga samhällsbäraren och Rääf ville som historiker visa att odalmannen inte var en myt, utan att dessa funnits som fria män och att de vanliga bönderna härstammade från de trälar som frigavs i samband med kristnandet av landet.
Han motsatte sig också kraftigt sekulariseringen av utbildningsväsendet och utbyggnaden av folkskolan. Enligt Rääf skulle den lantbrukande adeln vägleda bönderna ute på åkrarna och prästerna skulle ge dem den kunskap de behövde för själen och karaktären, i stället för modern ”halvbildning”. Men det handlade också om att de berövades sin sista anknytning till det ursprungliga goda livet och relationen till den livsbringande naturen. De snabba kommunikationerna med tåg och ångbåtar innebar liksom folkskolan att den svenska mångfalden utrotades, dialekterna och de lokala kulturerna utplånades när allting standardiserades och likriktades.
Att Rääf, alltmer i otakt med sin tid, vartefter kom att framstå som ett stockkonservativt byoriginal var möjligen ohjälpligt. Hans inställning tog sig också uttryck i rena egenheter, som att vägra tända sin kära pipa med ”nymodigheter” som tändstickor.
Två beundrade av Leonhard Fredrik Rääf. Dag Hammarsköjd 1953 och Sven Delblanc 1991.
Rääfs minne har med tiden nyanserats. Hans systersonson Dag Hammarskjöld hörde till hans beundrare och förberedde en minnesteckning av sin släkting i Svenska Akademiens serie om framstående svenskar. Hans syn på natur och landsbygd är inte fjärran senare tiders gröna vågare och det kulturpolitiska programmet att bevara folkets historia och traditioner ter sig ännu i dagtämligen sympatiskt.