Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur, men annars har Svenska akademin konsekvent koncentrerat sig på romaner och poesi.
Därför är priset till Svetlana Aleksijevitj en så oerhört glädjande händelse. På ett plan är hennes livsverk traditionell journalistik, fastän med osannolikt tålamod och envetenhet. Samtidigt har hon förvandlat de hundratals intervjuer hon gjort till stor litteratur.
Det finns säkert inte många som Svetlana Aleksijevitj som lyckas förmedla vad vanliga människor har att berätta ur sina liv till levande berättelser som lyser i sina enskildheter men samtidigt bildar ett mönster som kastar nytt ljus på en tragisk historia.
Det är tre böcker som utgör Svetlana Aleksijeivtj främsta livsverk. Bakom ligger oändligt många timmars intervjuer och säkert lika många för att förvandla dem till ett historiskt och litterärt mästerverk.
"Tiden Second Hand" är berättelsen om hur sovjetmedborgarna upplevde livet under 70 år av kommunistiskt förtryck. Det märkvärdiga och skrämmande är hur de flesta ser tillbaka på den tiden som på många sätt lycklig. Till och med de som själva hamnat i Gulag ser försonligt på sina upplevelser. Ingenstans finns en längtan efter något nytt, efter ett liv i frihet och demokrati.
"Kriget har inget kvinnligt ansikte" är intervjuer med de kvinnor vars öden och insatser under andra världskriget helt kommit i skymundan för det större skeendet.
"De sista vittnena" som kommit på svenska nu i höst är hjärtskärande berättelser från dem som var barn under världskriget och lyckades överleva de mest mest fruktansvärda upplevelser av brutalitet och förstörelse.
Det har dröjt innan dessa böcker kommit på svenska. Men de som nu vill läsa dem kan glädja sig åt att de fått en översättning av Kajsa Öberg Lindsten som fullt ut förmedlar författarens skimrande prosa.
Jag hoppas att årets Nobelpris kan innebära en nyorientering från Svenska akademin så att i framtiden inte bara traditionell skönlitteratur kommer att belönas utan också facklitteratur med litterära kvaliteter.