Vem kunde tro att en nära nog 200 år gammal målning skulle uttrycka känslan för vår tid så exakt?
Metaforen ”Medusas flotte” har åtskilliga gånger stått för karakteriseringen av en tidsperiod av sammanbrott och förfall.
Théodore Géricault målade sin bild 1817–1818. Fartygskatastroferna i vår tids Medelhav har stått som skrikande rubriker i våra medier sedan några år med kulmen i söndags.
Ofattbara tragedier sker.
Historien kring den Franska fregatten Medusa och innevarande katastrof är naturligtvis inte lika. Géricaults romantiska kroppar motsvarar inte precis dagens utmärglade gestalter som försöker skaffa sig ett nytt liv.
Likheten ligger i dels ansvarigas kompletta nonchalans inför vad det innebär att vara människa och den totala avsaknaden av empati för andra människolivs värde. På sin målning har Géricault individualiserat varenda en av de utsatta, måhända med modeller och vänner som förlaga. Målningen och vittnesmålen efteråt samt den efterföljande rättegångens fakta i målet mot fartygets kapten avslöjade inte bara kaptenens inkompetens utan därutöver djupt människoförakt från de ansvariga.
Det vi bevittnar via media i dag är tecken på en human olycka och ett komplett förfall av europeiskt tankegods sedan den gamla målningens tid. Europa håller på att kvävas av sin egen oförmåga att handla.
Gustav Fröding skrev 1891 till vår utmaning och uppmaning dikten ”Världens gång:”
Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.
”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.
Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.
Artikelförfattaren är konstnär i Linköping, har bland annat gjort stålskulpturen Alfa Omega framför stadsbiblioteket.