Linda Boström Knausgårds noveller är korta, täta och språkligt koncentrerade. Tjugo stycken ryms på drygt hundra sidor. Ofta kretsar de kring barn och föräldraskap, ibland ur barnets perspektiv, andra gånger ur den vuxnes.
Boström Knausgård har tidigare skrivit en diktsamling ("Gör mig behaglig för såret", 1998) och det poetiska uttryckssättet präglar också prosadebuten. På gott och ont, kanske man får säga. Ibland är bilderna och stämningarna påtagliga och verkningsfulla. Men med somliga av berättelserna har jag problem; de drömlika stämningarna talar förbi mig. Det diffusa i tid, plats och personteckningarna blir ett hinder. Texten förblir stängd och jag står stundtals ganska frustrerad och stampar vid dess dörr.
Jag tycker att de noveller som är tydligare förankrade i en igenkännbar verklighet fungerar bättre. I en av dem sitter ett föräldrapar på sin balkong med läsning, vin och ett nyinstallerat babyalarm, som ska ge dem ro. Novellen balanserar fint mellan en suggestiv stämning av undertryckta känslor inom och mellan personerna, och ett enkelt men effektivt skräckinslag, där barnets gråt envist ljuder ur alarmet trots att sömnen är lugn och fin varje gång föräldrarna går in och kollar.
Här bibehålls det gåtfulla utan att texten i sig blir undanglidande.