De flesta tänker väl på avkoppling när man nämner ordet fika. Och visst, när kaffet är färdigt och kakorna står på bordet så kan lugnet och trevligheterna breda ut sig. Men innan dess. Småkakor har genom åren varit omgärdade av konkurrens. Det gällde att visa sin skicklighet vid bakbordet för hela bygden.
– Min mamma var en gång på ett kafferep där det serverades 17 sorters småkakor. Tanterna blev nästan sängliggande efter det, säger Birgitta Rasmusson.
Men småkakskampen har haft sina fördelar. Hon menar att den varit utvecklande för bakningskonsten, och tar som exempel när hon i början av 80-talet skulle börja som ny chef på ICA provkök. Ett av hennes första jobb var att omarbeta bakboksklassiskern ”Sju sorters kakor”. I korridorerna var det fullt av postsäckar, 15 000 receptförslag hade kommit in.
– Även om många var likartade, så hade de flesta recepten något unikt. Man slog vakt om att kakorna skulle vara speciella, för hushållet eller kanske för orten. Alla tjyvhöll stenhårt på sina recept. Den marknaden har verkligen varit konkurrensutsatt, ha ha.
Genom hela sitt arbetsliv har Birgitta Rasmusson haft utåtriktade roller, men det är med TV4:s program ”Hela Sverige bakar” som hon på riktigt hamnat i strålkastarljuset.
– Det har blivit ett våldsamt kändisskap – jag kunde aldrig drömma om att kakorna kunde ställa till med så mycket! Men det är roligt. Det är ett ämne som jag älskar. Det är en positiv folkrörelse som jag blivit något av en nyckelperson för så här på äldre dagar. Vem kunde tro det?
Sju är det magiska talet när det gäller småkakor. Färre än så fick det inte vara på de klassiska kafferepen.
– Ett ojämnt antal blir vackrast på ett fat, det är som med bommor. Jämna tal blir formmässigt tråkiga. Om det finns någon annan anledning till att det blivit just sju vet jag inte. Jag gör mina efterforskningar om seder och bruk men har än så länge inte hittat något entydigt svar, säger hon.
Var det okej att ta flera kakor av samma sort?
– Det kunde nog variera, men jag tror att det allmänt ansågs som ouppfostrat. Istället skulle man ta en av varje och njuta med finess. Visa att man, på ett lite högre plan, uppskattade det arbete som husmor lagt ner i köket, säger hon.
En räddningsplanka för den som inte kunde få nog av småkakorna var att man kunde få med sig en hög hem. Åtminstone i vissa delar av Sverige.
– Kakorna lades i en servett och så knöt man ihop. Jag är inte van vid det från mina hemtrakter i Bohuslän, men i Östergötland, Skåne och på Gotland var den här ”förningspåsen” fullt legitim.
Birgitta Rasmusson ser en tydlig koppling mellan det ökade intresset för småkakor och den starka retrotrenden.
– Vi lever i ett oerhört speedat samhälle och håller på att jäkta ihjäl oss. Intresset för äldre saker tror jag hänger ihop med att vi längtar till en behagligare tid, en tid när vi hann sitta ner och prata med varandra. Det finns också en trygghet i att baka kakor som man känner igen från sin barndom. Just trygghet tror jag är nyckelordet.
Hon berättar om en boksignering när två unga tjejer, helt klädda i svart, prydda med kedjor och ”fantastiska dekorationer” i ansiktet kom fram till hennes bord.
– Vad i all sin dar vill de mig? tänkte jag. De var ju helt artfrämmande från allt det här med småkakor. Men väldigt gulliga, trots att de var coola upp över öronen. Plötsligt säger den ena till mig: Har du tänkt på hur antistress det är att baka kakor? I det ögonblicket var hon verkligen den smartaste av oss allihopa där inne. Det där ordet, antistress, har jag burit med mig sen dess. För det är verkligen antistress att sätta händerna i en deg, säger Birgitta Rasmusson.