Begåvade herrar sökes till scenen

Det eviga telefonerandet engagerar. Nu, som då, när rikstelefonin kom till Stockholm. Pjäsen "Det ringer" bjuder på igenkännande skratt även om handlingen är över 100 år gammal.

– När ska du sluta prata i telefon,  undrar faster Amalia som spelas av Kerstin Idstedt.  

Jungfru Mina, Anet Kindå, ger sig inte.

– När ska du sluta prata i telefon, undrar faster Amalia som spelas av Kerstin Idstedt. Jungfru Mina, Anet Kindå, ger sig inte.

Foto: Zenaida Hadzimahovic

Linköping2019-05-07 16:00

Fastrarna Amalia och Beata har kommit från Småland på besök hos brorsdotter fru Francke, som är huvudrollen, i Stockholm. De vill få henne att ta sig an deras stora gård som har kommit på obestånd. Men fru Francke hinner knappt höra vad fastrarna har att säga eftersom hon är en mycket upptagen kvinna med många bollar i luften. Hon jobbar ideellt och kämpar för kvinnornas rösträtt, hon är engagerad i föreningsliv och har intensivt kärleksliv -- via telefonen. Hon uppvaktas hårt av telefonidirektören Schmitt.

Allt detta utspelas i Kapellet i friluftsmuseet Gamla Linköping vars miljö påminner mycket om den ursprungliga miljön i Helena Nybloms pjäs från 1902. Det som skiljer sig är saknad av ett par manliga skådespelare, men regissören Gudrun Sandström har löst det elegant och modernt.

– Herrarna finns på andra sidan tråden, det vill säga ingen behöver synas. Ungefär som nu när många ungdomar möts oftare via internät än fysiskt, säger Gudrun Sandström.

Teatergruppen Lincopensarna består av sju kvinnor och Gudrun Sandström var tvungen att bearbeta manuset och stuva om persongalleriet för att få till det.

– Begåvade herrar sökes, men i brist på herrarna använder vi oss av moderniteterna och ersätter dem med rösten i telefonen, säger hon.

Telefonen är osannolikt viktig för några av karaktärerna i pjäsen medan några föredrar lugn och ondgör sig över moderniteten. Även om "Det ringer" är en fars som roar, finns det allvaret med under ytan. Då som nu är det skillnad på hur olika människor reagerar på nya tekniska uppfinningar och på förändringar i livet som kan betyda överlevnad.

Kerstin Idstedt spelar faster Amalia, en konservativ kvinna som hatar telefonerna, men hon är inte så djupt konservativ för att inte kunna dricka kaffe med konjak, åtminstone då och då. Hennes syster Beata var däremot lite mer modern och började tycka att telefonerna egentligen inte är så dåliga påfund.

Fru Francke vill att hennes fastrar ska vara hälsosamma och att de ska ägna sig åt att förbättra sin kondition. Men det är svårt att hinna påverka fastrarna med tanke på hennes olika åtagande.

Vi kan inte avslöja hur det går, men slutet är lyckligt, så som det sig bör. Pjäsen har premiär på onsdag, 8 maj och spelas ytterligare fyra gånger: 9, 14, 15 och 16 maj med början klockan 19.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!