Kaffemaskinen, alltså typen som brukar finnas på arbetsplatser, är en central mackapär i föreställningen. För mycket kan vi stå ut med på jobbet, men en tras ig , e ller dålig, kaffeautomat är ändå höjden, menar Bob Hansson. Ännu mer laddning fick apparaten när Hansson pratade med en läkare och fick reda på att den person som kommer för att laga sjukhusavdelningens kaffemaskin tjänar mer än sköterskorna.
– Vem vill ha ett samhälle som ser ut så, där man tjänar mer på att laga en maskin än en människa? Ingen. Men det är det samhälle som marknad s krafter n a skapat åt oss, säger han när vi träffar honom under en repetition i Linköping.
"Tanten i mig"
Bob H ansson är tydlig med att texten är en kritik av Alliansen och arbetslinjen.
– Helt klart. Samtidigt är synen på arbete äldre än Reinfeldts hundögon. Den ekonomiska evolutionen har lett fram till att billigast a l ltid vinner, säger han.
I den andra delen av föreställningen lämnar han kaffemaskinen, arbetet och betydelsen det har för hur vi ser på oss själva. Dikterna snurrar istället mer runt Bob Hansson själv.
– Där har jag tagit fram tanten i mig, och jobbat med längtan efter att alltid vara omtyckt. Och den bittra insikten om att det är omöjligt, säger han.
Hans texter har vuxit fram i samarbete med tonsättaren Sven H agvil från Motala. När C rusellkvintetten en stund senare sätter sig för att repetera får vi några e x empel på hur orden och blåsarnas musik text stöttar, omsluter och arbetar tillsammans.
– Det är kul, för vi märker hur Bob förändrar sitt sätt att läsa efter musiken. Ibland sjunger han nästan, säger Katarina Andersson, valthornist.
Träffade Bob på kafé
Hon beskriver Sven H agvils musik som vacker och flödande, med många melodier men också en del kärvare klanger.
Det var hon som tog första kontak t e n med Bob H ansson , av en slump, när han befann sig i Linköping för ett annat arrangemang.
– Vi hade pratat om att vi ville göra en föreställning med Bob. En föreställning som var en helhet, med båd e text och musik. Efter mötet här på Östgötamusiken gick jag till ett av kaféerna här i stan – och där satt han! Då var jag ju tvungen att gå fram oc h fråga, säger hon.
Poesin tillbaka
För Bob Hansson har samarbetet inneburit att han börjat skriva poesi igen, något han inte gjort på länge. Hans senaste diktsamling, "Halleluja liksom", kom 2005.
– I början var jag skräckslagen, herregud, jag hade ju inte skrivit dikt på tio år. Men samtidigt ville jag inte använda mina gamla dikter, för de är ju . . . gamla. Men nu börjar jag närma mig en diktsamling igen, tack vare det här projekte t.
Det började som texter på papper, men efterhand har Bob Hansson "översatt" dem så att de ska fungera i en föreställning.
– Det ställer ju andra krav på dramaturgi och tydlighet. Det här ska vara text för ett rum – inte en boksida, säger han.