Brittisk gentleman med hjärtat i USA

Han tillhör inte de stora välkända artistnamnen, men om man skrapar på ytan till rockhistorien så dyker Nick Lowe snart upp. Med sin förkärlek för kraftfulla­ treminuterslåtar var han som gjord för att producera The Damneds ”New rose” 1976, käftsmällen som brukar ses som den första brittiska punksingeln.

Han producerade Elvis Costellos sex första album, och hade egna hits med låtar­ som ”Cruel to be kind” och ”(I love the sound of) Breaking glass”.

Men sången som framför allt blivit Nick Lowes adelsmärke är nog ”(What’s so funny ’bout) Peace love and understanding”, dels för att Elvis Costello gjorde en hit av den, och dels för att den finns med på soundtracket till biosuccén ”The Bodyguard” med Whitney Houston och Kevin Costner.

Men det kan vi återkomma till.

I sin framtoning uppfyller Nick Lowe alla kriterier för en brittisk gentleman, vänlig, vältalig och med en torr humor som ständigt ligger på lut. Men den som lyssnar på hans musik förflyttas ofta tvärs över Atlanten till USA. Det är också där han i dag har sin största publik.

­– Jag älskar amerikansk musik. Alla möjliga sorter: jazz, rock, pop, blues, gospel och soul, men också show- och filmmusik. Samtidigt älskar jag det som händer när man tar den musiken till Europa. Vi har en slags överblick här som gör att vi kan plocka lite här, lite där och sedan sätta ihop det på vårt eget vis. Även om jag skriver en countrylåt så känner jag mig alltid europeisk, jag försöker inte tävla med musikerna i Nashville. Det blir som det blir, och tydligen har mina låtar något som de gillar i USA, säger Nick Lowe på telefon från London.

Någonstans halvvägs i sin långa karriär lyckades han med något få artister klarat av; att uppfinna sig själv på nytt. Han hade kommit fram på den engelska pub­rockscenen i början av 70-talet, stod i strålkastarljuset­ som popartist, hyllades för sina producentjobb för inflytelse­rika skivetiketten Stiff Records,­ gick vidare och producerade John Hiatts framgångsrika album ”Bring the family”, men till slut så saktade allt ner. Han slog i botten, äktenskapet med Carlene Carter (styvdotter till Johnny­ Cash) sprack, han drack för mycket och Lowe började tvivla på om han överhuvudtaget åstadkommit något av värde. Dessutom blev han ju bara äldre.

Han funderade och bestämde sig för att använda sin stigande ålder till sin fördel. Men att få upp styrfarten på en karriär som stannat är inte lätt när ingen verkar bry sig. Såvida man inte har pengar.

Och det är här ”The Body­guard” från 1992 kommer in. Liksom filmen blev soundtracket en succé. På skivan finns en saxofondränkt cover­version av Nick Lowes ”(What’s so funny ’bout) Peace love and understanding” och när albumet drog i väg och sålde omkring 45 miljoner exemplar runtom i världen så började royaltypengarna strömma in.

– Det var en otrolig tur. Jag hade ”Impossible bird”, ett album som jag var väldigt nöjd med, men inga möjligheter att få ut det till en publik eftersom min karriär var död. Ingen ville ge mig ett skivkontrakt. Tack vare pengarna kunde jag ta skivan till USA, följa upp den med en turné och göra ytterligare en skiva. När pengarna var slut hade allt börjat rulla igen, säger Nick Lowe.

Musikaliskt var det ett skifte från gitarrpop till musik rotad i en jordnära amerikansk tradition med country, blues och soul som pusselbitar.

Till skillnad från många andra pratar Nick Lowe gärna om sina influenser, någon rädsla för att det ska stjäla magin från hans egna låtar har han inte.

– Allt finns ju redan där ute. Allt har redan gjorts. I dag handlar allt i stället om hur det presenteras. Jag kände tidigt att om jag skulle kunna försörja mig på musiken så var jag tvungen att skriva låtar, annars skulle karriären snart vara över. I början blev det mest versioner av mina idolers låtar. När jag var klar med en idol så gick jag vidare till nästa. Tills jag nådde en punkt där jag började foga ihop bitar från de här olika artisterna på mitt eget sätt. Då hade jag hittat något eget.

På scenen, står dina hits i vägen för de nya låtarna?

– Nej, förvånande nog. Nu när jag kommer till Linköping så är det ju bara jag och en akustisk gitarr och då är regeln att jag bara kan spela låtar som funkar med just det. Min ”(I love the sound of) Breaking glass” är en bra låt, tycker jag, men den funkar inte alls i det här formatet. Den handlar framför allt om hur basen, trummorna, gitarren och pianot satts ihop. Det finns inte mycket till ”låt” där.

När punken startade, kände du att något var på gång?

– Absolut. På den tiden var popmusiken på de engelska listorna så dum att det var helt galet. Vi kände att vi hade något nytt, och att det skulle bli vår tur. Det började med pubrockscenen i London som i sin tur ledde vidare till punkrörelsen. Jag var aldrig så såld på själva musiken, men däremot på allt ståhej som punken ställde till med. Skivbolagens förstockade direktörer fattade ingenting av det som hände. Huvuden rullade. Det var en underbar, spännande tid.

Alla samarbeten med Elvis Costello, har de påverkat dig musikaliskt?

– Han är en arbetsnarkoman, och det är inte jag, tvärtom. Dessutom är jag mer av en dussinartist, medan Elvis är en riktig konstnär. Jag är kanske lite hård mot mig själv nu, men i det stora hela ligger det till så. När jag producerade hans skivor så ville jag alltid få honom att förenkla låtarna, det hade besparat honom mycket jobb. Han hade alltid så många ackord och så mycket text i dem att det gick att göra tre låtar av en. Ibland hade jag rätt, men oftast var det nog han som hade det.