Hassan Loo Sattarvandi har ingen anledning att flytta på sig. Han kan sitt Hagalund, Solna utanför Stockholm. Känner stadsdelen utan och innan. Geografin, snacket, människorna och känslan som ligger begravd under asfalten, som sitter i väggarna och som rinner ner med vattnet i dricksglasen.
I sin hyllade debutbok Still kastade han oss läsare in i den där världen. Hans lilla gäng av Hagalundskillar hade ingen väg ut. Levde sitt liv med droger och våld. Skapade inget. Inget annat än trubbel. Och stod helt still. Det var en bok full av nu-känsla, en klasskildring, ett förortssverige nerknackat i bokstäver, ett ordflöde utan en enda punkt, inbundet mellan två pärmar.
Nu vill Hassan Loo Sattarvandi veta mer om sin egen miljö. Han vill veta mer om sina killar från första boken. Därför tar han Caspian, från Still, tillbaka till tonåren, till nionde klass och till skolan där så mycket formas. Det känns som Hassan Loo Sattarvandi är med på samma resa som vi. Han är förmedlaren men knappast den allsmäktige författaren. Han styr sin historia till målet men vägen dit har han inte planerat i detalj.
Caspian är en stukad kille som egentligen vill något annat. Han vill bort, stänga av och hitta ut till friheten. Trots det blir han likt så många andra ett offer för den struktur han ingår i. Förortens tvingande struktur av våldsam manlighet och homogen världsbild: tro inte att du kan vinna, tro inte att du kan bli nått, tro inte att skolan gör dig bättre och tro inte på att samhället vill dig väl. Tro på dina vänner och håll garden högt. Slå först och fråga sedan.
Utgångspunkten för romanen är egentligen utmärkt. Synd då att den energi som drev Still saknas här. Belägring är en mycket mer konventionell historia, utan riktig identitet. Visst känner man Caspians tillstånd av belägring, han hålls fången. Men Hassan Loo Sattarvandi lyckas aldrig hitta nerven i historien. Det blir en ungdomsskildring snarlik så många andra vi läst, sett och hört. Och det exploderande våldet chockar inte, det befäster bara mallen Sattarvandi hamnat i, ibland är han farligt nära klichéernas blodlösa värld. Som allra bäst blir boken i skildringen av Caspians totala tafatthet inför mötet med den tjej han längtar efter. Där blir det kännbart hur destruktiv hela miljön är och hur omöjligt det för Caspian att bryta mönster, lägga av sig masken och ställa sig ren, naken och nervös inför en annan människa. Han kan verkligen inte sänka garden och ta steget ut ur belägringen.