Jag vill minnas semifinaler där Skylten var fylld till bristningsgränsen med en entusiastisk och nyfiken publik. När Barry and the Jetpacks nu öppnar kvällen är det inte bara glest framför scenen, det är rent av ödsligt.
Bandet brottas även med lite identitetsproblem, ska de spela vän emopop eller slätstruken radiorock? Deras version av Sugarhill Gangs ”Rapper’s delight” svänger faktiskt bäst. Jag hoppas gunget smittar av sig på övriga repertoaren i framtiden.
Publikfriande
Att bandet Köttsoppa spelar punk förvånar nog ingen. Att det rör sig om en artsy blandning av Dead Kennedys och tidiga Red Hot Chili Peppers hade i alla fall inte jag väntat mig. Bitvis hellre än bra måste jag tillstå men det går inte att missa den publikfriande potentialen.
Kristoffer Hermansson & Umgänget däremot verkar veta precis hur de vill låta och föra sig på scenen. Det är klassisk svensk vispop med trubadurkaraktär. Mycket trivsamt tycker jag.
Fingertoppskänsla
Plötsligt händer det. The Royal Recalls kliver på scenen och visar upp en förstklassig fingertoppskänsla där bombastisk poprock med nerv och närvaro är ledorden. Det blir till och med lite fart och handklappande hos publiken. Jag gillar dels hur medlemmarna faktiskt ser ut att spela i samma band, dels hur musiken låter välrepeterad och sammanhängande.
Mark My Words har knappast taktikvalt sin musikstil. Teknisk, modern dödsmetall river man inte av felfritt i brådrasket. Det står klart att bandet har en bit kvar att vandra innan allt sitter som en smäck men ju längre in i spelningen de kommer desto bättre låter det.
Svår stil
Let’s Face It är sist ut bland kvällens tävlande och står för kvällens bästa coverval med Ramones ”Blitzkrieg Bop” som de gör en intressant och tillbakalutad version av. I övrigt bjuder bandet på nervig och avig alternativrock som känns angenämnt egen och riktigt intressant. Att växla leadsångare är också det ett enkelt grepp för att behålla intresset hos publiken som borde nyttjas av fler band.
Varierande kvalitet
Kvällens underhållningsvärde har varit aningens ojämnt och publiknärvaron förvånansvärt skral. Det förstnämnda är förvisso en del av charmen med Livekarusellen medan det sistnämnda bara är att beklaga.
Vilka två band som får flest av publikens röster och därmed går vidare till finalen kan jag på grund av Correns pressläggning däremot inte berätta för er. Jag ber er att besöka Livekarusellens hemsida för att få reda på det.