Att ställa in ligger inte för Christer Johansson. När vi ses på Crazy Records, skivbutiken han driver med en god vän sedan 20 år, är han förkyld och skrovlig i halsen. Men att ställa in de två spelningarna senare på kvällen finns inte på kartan.
– Jag börjar klockan sex och kör två timmar. Sedan ska jag vidare till ett annat ställe där jag börjar klockan nio och spelar till klockan ett i natt. Men det ska nog funka, säger han.
Han gör oftast ingen låtlista, utan spelar på känsla. Repertoaren består av 200–250 låtar, många av dem finns samlade i en tjock pärm.
– Den har funnits med sedan starten. Jag tittar inte i den så ofta, men jag är som en idrottare som har sina ritualer. Pärmen finns alltid med, jag vill inte göra mig av med den, säger han.
Han upptäckte musiken när han var 6–7 år. Svensktoppen och ”Sofia dansar gogo” med Stefan Rüden fick honom på kroken.
– Det kändes i hela kroppen. Jag trummade på O’boy-burkar och dansade runt hemma i köket. Det var en euforisk, oslagbar känsla, säger Christer Johansson.
Kiss och Thorleifs blev de stora idolerna.
– Det var hjältarna. Dansbandsmusiken på den tiden hade en rockigare attityd. Jag spelar fortfarande Thorleifs-låtar för att visa hur det var.
Så kom 80-talet. Tillsammans med några kompisar bildade han ett punkband. Ingen kunde spela, men de hamrade på ändå. Christer gick en gitarrkurs men kom inte så långt. Han lärde sig, i teorin, hur man stämmer en gitarr, men öronen hade svårt att hänga med.
– Jag kunde inte höra när det var stämt. Jag var väl inte mogen för det, säger han.
Men låtar kunde han skriva, inne i huvudet, och genom ett par andra killar lärde han sig också att spela dem.
– Jag sjöng mina låtar och de spelade dem. På så sätt lärde de mig att spela mina egna låtar. Jag började med bas efter det och gick sedan vidare till gitarren.
Han bildade ett nytt band, Knock Out, och gjorde en del spelningar. Bland annat på Arbis där en recensent från Corren kom och lyssnade. Christer Johansson kan fortfarande citera sågningen i tidningen.
– ”Deras osnutna Ramones-pop nästan vällde ner över estraden i sin grötighet.” Jag var 17 år och kunde väl ta det, men de andra i bandet var 13. En av killarna blev helt knäckt, säger han.
Men hans vilja att hålla med musik var starkare än några dräpande formuleringar på en tidningssida.
– Min drivkraft har hela tiden varit enorm. Jag visste att jag skulle syssla med musik, säger han.
Strax innan Knock Out gick i graven gjorde man, som så många andra, en inspelning hos Bosse Sound i Hjulsbro. Förutom bandets låtar spelade Christer Johansson även in två egna, akustiska sånger.
– De blev starten på det som skulle komma sen. I Knock Out hade jag sjungit på engelska, men nu gick jag tillbaka till svenska, precis som i det där första punkbandet när vi inte kunde spela. Inspiration fick jag från mina tre stora förebilder: Ulf Lundell, Joakim Thåström och Per Gessle.
Han började spela på kompisfester, var lyhörd för vad publiken ville höra, började bygga upp en repertoar med både covers och egna låtar.
– ”Ni kommer aldrig förstå” blev lite av en Linköpingshit och spelades i lokalradion. Det händer fortfarande att folk önskar den när jag spelar, säger han.
Hans egentliga premiär som trubadur skedde 2 oktober 1990 på Videocaféet, den lokal som numera heter Backstage på Konsert & kongress. Då var det videoskärmar över hela lokalen.
– Jag var nervös och det kändes lite märkligt att se sig själv på de där stora skärmarna, men det gick förhållandevis bra. Jag tycker inte att jag gjorde bort mig.
Han bestämde sig för att satsa på livet som trubadur, sade upp sig från jobbet och började leta spelningar.
– Ibland var det trögt, och under en period drygade jag ut kassan genom att vikariera som musiklärare. Men efterhand började det rulla, och nu har jag inte behövt jaga spelningar på många år, säger han.
Han har kånkat mycket, utrustningen väger en del, och trubadurpassen kan vara långa. Trots det ser han fortfarande fram mot varje gång han får hänga på sig gitarren och ställa sig vid mikrofonen.
– Det är en välsignelse. I första hand spelar jag för mig själv, att andra också gillar det är en jättebonus, säger han.
Några planer på att lägga av har han inte än på länge.
– Min idé är att fortsätta i 25 år till. Så länge fingrarna hänger med och så länge folk vill höra mig, säger Christer Johansson.