– Jag blev otroligt glad, stolt och förvånad när jag fick veta att jag fått stipendiet, säger Rickard Daun.
Han har precis landat i hemmet i London efter ett "typiskt Rickard Daun-vansinnighetsprojekt" i Malmö, som han själv uttrycker det.
– När man sysslar med konst och musik finns det inga garantier för någonting. Jag har hållit på så länge, men när man får en sån här utmärkelse känns det som att allt slit genom åren har lönat sig.
Bandmedlem och grundare till det Linköpingsbaserade psykedeliska rockbandet Flowers Must Die, soloartist, konstnär, musikarrangör och dj. För Rickard har musiken på något sätt alltid funnits där. Ibland ofrivilligt, eftersom han aldrig strävat efter att den ska ta över hans liv. Ändå har det nog blivit så, konstaterar han sakligt.
– För mig har det aldrig varit det där självklara att man plockar upp ett instrument vid fyra års ålder och sedan blir man en virtuos. Jag har egentligen aldrig lärt mig att spela på riktigt, fastän jag omger mig med väldigt mycket instrument. Jag skapar mest ljud ...
Det var storebror Joakim Daun som väckte musikintresset hemma i Linköping på 80-talet med den "förbjudna" kombinationen av både Iron Maiden och Depeche Mode. Själv lyssnade Rickard mest på Metallica och Nirvana. Ändå skulle det dröja till tidigt 2000-tal innan han började att skapa egen musik.
– Innan dess var det bara teckning som gällde – till musiken sköljde över mig som en våg.
Med sin gamla digitalkamera spelade han in 30-sekundersklipp tagna ur olika vardagssituationer. Det kunde handla om inslag från gatumusikanter, surret från en fläkttrumma eller ljudet från ett tåg.
– Jag har alltid varit intresserad av sånt som kan uppfattas som skevt. Det gäller både inom konsten och musiken, säger han och fortsätter:
– Picasso sa en gång att han kunde teckna som Rafael redan när han var fem år. Men sedan tog det honom hela livet att teckna som en femåring. Det går inte att komma tillbaka till det där naiva och barnsliga om man har lärt sig något på riktigt. Det synsättet är jag väldigt inspirerad av även inom musiken.
I veckan släppte Flowers Must Die sin dubbel-LP. Rickard berättar att han aldrig varit mer nervös inför ett skivsläpp. Han har själv valt ut alla låtar, tecknat omslagen och haft lite feedback utifrån.
– Jag pendlade mellan att vara väldigt nöjd till att tänka: 'det här blir fiasko'. Men nu känns det skönt. Vi har fått oväntat bra mottagande och för mig innebär det här också ett avslut på den skivetiketten.
PR-arbetet kring den nya skivan får dock stå lite åt sidan. Först väntar utdelning av Gunnar Hoffstens stipendium på 40 000 kronor.
Vad ska du göra med pengarna?
– Hela tanken med flytten hit till England har varit att fokusera mer på mina egna grejer. Hemma i Sverige jobbade jag mycket för andras skull. Jag var arrangör, ordnade utställningar och hann inte med mina egna projekt. Jag hoppas kunna bygga upp en hemmastudio där jag kan sitta och mixa.
Med i planen finns också att ta sig an det enorma ljudarkiv som han samlat på sig genom åren – och som var en del av det "vansinnighetsprojekt" han ägnade sig åt den gångna helgen när han städade ut studion i Malmö.
– Förhoppningsvis kan jag hitta material som jag kan sätta ihop till något helt nytt. Men ljudklippen har legat där sedan 2002, så kanske blir det realistiskt först 2022 (skratt).