De spelar bäst på hjältarnas instrument

– Horn är ett instrument för hjältar, säger Jonatan Lindqvist.

Full av inlevelse beskriver han en scen ur "Sagan om Ringen" där hobbitarna Merry och Pippin rövats bort av orcher. Aragorn, alven Legolas och dvärgen Gimli tar upp jakten och medan de springer över slätten dånar valthornen på soundtracket. Henrik Segrell kontrar med en scen ur "Star Wars", även där är det valthornen som ger hjältarna musikaliska muskler.

– Alla har ju hört hornen i amerikanska filmer, men kanske utan att veta vilket instrument det är, säger Jonathan Lindqvist.

Jasmin Gomaa lägger till:

– Horn har en ton som skär igenom hela orkestern.

Tillsammans med Lovisa Weiding bildar de gruppen som plockade hem första pris vid Svenska hornsällskapets årliga kvartettävling nyligen. De tävlade mot tio andra grupper och konkurrensen var tuff, särskilt från Södra Latins gymnasium i Stockholm. Det som till slut avgjorde var samspelet, där de fyra från Linköping bedömdes som skickligast. Här var det inte musiker som spelade var för sig, istället handlade om en grupp i samklang.

Det är inte första gången priset hamnar i Linköping, den lilla bucklan har varit här flera gånger förr. Men i år var den musikaliska nivån högre och konkurrensen tuffare än tidigare, menar Annmari Wangin, lärare på Kulturskolan. Överlag ligger Linköping bra till när det gäller att locka fram nya generationer av hornister. En av anledningarna är brassleken som Kulturskolan anordnar för barn med start i förskoleklasserna. Bakom idén står just Annmari Wangin.

– Vi började 1995. Jag ville få in mer gehör, puls och rytmik i musiken, jag ville göra den mindre mekanisk. Att spela handlar ju inte bara om att kunna följa noter, säger hon.

Brassleken har väldigt stor betydelse för återväxten menar hon, och inte minst för hela Kulturskolans brass.

– De flesta av barnen fortätter att spela efter två år.

Medlemmarna i kvartetten understryker Annmari Wangins betydelse för deras musicerande.

– Hon är väldigt viktig, och ställer upp och tränar med mig när som helst, säger Henrik Segrell.

– Hon är till 99 procent viktig för att jag ska fortsätta spela. Jag ska söka till Folkungaskolans estetiska program och hon hjälper mig att öva till det, säger Lovisa Weiding.

Annmari Wangin beskriver sitt lärarjobb som en livsstil, en uppgift som ibland inte slutar när skoldagen gör det.

– Men det är ju ingenting som tynger mig, jag får så väldigt mycket tillbaka från ungdomarna.

Hon försöker få alla sina elever att börja spela i kvartett. Dels blir det bra gemenskap när man samlas i grupp runt ett intresse, och dels så bidrar kvartettspelet till att musikaliteten växer. Ibland gror den som allra bäst när läraren går iväg och låter eleverna repa själva.

– Då tar de ansvar för sina stämmor, reder ut varför det låter på det ena eller andra sättet, och diskuterar dynamik på sitt eget vis. Det är utvecklande, säger Annmari Wangin.

De fyra i vinnarkvartetten plockar fram sina valthorn, fingrar på ventilerna och ställer upp sig för fotografering. Några vingliga toner letar sig ut ur instrumenten.

– Det tar tid att värma upp. Man måste komma igång med musklerna i läpparna, säger Jonatan Lindqvist.

Till det knepiga med valthorn hör att tonerna ligger nära varandra. Det är lätt att hamna fel.

– Både läpparna och öronen måste kunna och höra tonerna, säger Henrik Segrell.

Jonatan Lindqvist berättar att han döpt sitt horn till Perry, efter en figur i tecknade serien "Phineas & Ferb". De andra skrattar. Sen visar det sig att Henriks horn är döpt till Lilla gubben, eftersom det har en del prickar, medan Jasmins heter Bläckvard efter bläckfisken i "Svampbob Fyrkant".

De har spelat tillsammans i drygt ett år, och att döma av alla skratt så verkar de ha hittat en bra relation både till varandra och sina valthorn.

– Jag och mitt instrument är for ever! säger Jasmin Gomaa.