Jörn Donner är i Sverige och Stockholm för att delta i olika intervjuer om hans nya bok "Blod är tunnare än vatten". Efter "lite TV4 och så" åker han i dag till Linköping och stadsbiblioteket för att tala om boken som han själv beskriver som en av de bästa han skrivit.
Det säger ju någonting, du har skrivit många böcker.Han skrattar till.
– Ja, man kan ju syssla med lite självskryt ibland.
Under sina 85 levnadsår har han hunnit skriva över 60 böcker och regisserat och producerat fler än 20 filmer. Hans senaste roman utspelar sig för precis hundra år sedan i sitt hemland Finland. Efter självständigheten 1917 utbröt ett inbördeskrig mellan de Vita, med stöd av Tyskland, och de Röda som stöddes av Bolsjevikerna i Ryssland. Efter några månader stod de Vita som segrare och vid gränsen till Ryssland, som även de var mitt uppe i ett inbördeskrig, flydde människor åt båda håll. Vid denna tid var Jörn Donners pappa Kai Donner kommendant över gränsen vid det Karelska näset i sydöstra Finland. Kai Donner lämnade efter sig en mängd dokument från den här tiden som Jörn har läst. Men det är inte de dokumenten som ligger till grund för historien.
– Nä, det är lite överdrivet. Jag har förvandlat vissa bitar ur hans dagböcker från karelska näset 1918, det är en del av romanen. Men sen har jag ganska fritt byggt upp den här figuren Alexander, som alltså inte är min pappa. Det kan påminna om honom, men det är inte han. I en roman kan man ju skriva vad man vill. Nittio procent av boken är ren fiktion och jag utgår bara från min egen inbillning.
Har det varit känslomässigt att skriva om något som din pappa ändå var en del av?– Nej, det har inte med några känslor att göra över huvudtaget. Det är alltid samma sak och samma problem när man skriver böcker. Det är bara att sätta sig ner och skriva.
Inbördeskriget som krävde 35 000 människors liv har länge varit, och är fortfarande, ett känsligt ämne i Finland. Under lång tid har historieskrivningen varit starkt präglad av den segrande vita sidan. I den här boken vill Jörn Donner skildra båda sidorna.
– Det är en ganska brutal bok. Det handlar om verkliga brutala företeelser – folk blir skjuta och folk dör, folk avrättas.
Men enligt honom själv är det i grund och botten en kärlekshistoria. Den unge Alexander korsar gränsen från den ryska sidan för att ta sig till sitt hus, ett hus som han snart upptäcker numera är bebott av en ung kvinna, Anna.
– I dessa förvirrade omständigheter skildras händelserna, säger Jörn Donner.