Peter Kruse har ingen teknisk utbildning, men, som han säger, ett ”tekniskt bondförstånd”. Det använder han sig av när han konstruerar sina verk. Ritningar använder han inte.
– Nä, nä, nä. Jag provar mig fram med kartongbitar som jag flyttar runt, snurrar och sätter nålar i för att hitta den rörelse som jag letar efter.
Ateljén på Konstepidemin i Göteborg är full av prylar och pinaler som väntar på att bli en del i någon av hans konstruktioner, berättar han och går bort till ett lågt bord med fyra fabriksvikta, vita skjortor. Långsamt höjer och sänker sig plaggen i synkroniserade rörelser mot det fläckiga och nötta tapetserarbordet.
– Jag hade de här skjortorna och visste att jag ville göra något av dem, men det var inte förrän jag hittade bordet och mekanismen som driver rörelsen som jag kom på vad jag skulle göra, säger han.
En del av verken i hans utställning ”Rörlig form, formad rörelse” lockar fram leenden. Som ”Parad” där ett gäng lampskärmar takfast dunsar mot golvet.
– Nio av tio idéer skrotas, eftersom jag inte lyckas få någon laddning i det jag gjort. Rörelsen blir kanske lite kul, men inte mer. Jag vill blir berörd och fångad av händelseförloppet, säger Peter Kruse.
Den tekniska biten av sitt skapande beskriver han som lätt. Det är bara att hålla på tills det blir rätt. Svårare är att hitta det där som ger verken ytterligare en dimension, det som gör dem till konst.
– Det går ju inte att bara måla en tavla upprepade gånger tills det blir konst. Det fungerar inte så. Det krävs något mer, säger han.
När han ska förklara sin fascination för rörelse går han tillbaka till ett besök han gjorde som pojke på vaxkabinettet Madame Tussauds i London. I en av montrarna låg Törnrosa i sin djupa sömn.
– Precis när jag skulle gå så gnistrade det till i hennes halssmycke. Då såg jag att hon andades. Jag blev helt tagen av den där rörelsen, av att en så liten förändring kan få så stora konsekvenser. Plötsligt blev hon ju levande, säger Peter Kruse.
I ”Trenchcoat med bara armar” kombinerar han det grå plagget med små skära armar från Barbiedockor till ett verk där manligt (rocken utvecklades ursprungligen för skyttegravarna under Första världskriget) möter kvinnligt. Själv ser Peter Kruse en sensualitet i de mjukt formade armarnas rörelser mot det sträva tyget. Men tolkningarna varierar.
– En del tycker att det är otäckt. Någon tyckte att det såg ut att vara likmaskar som kommer ut ur tyget, någon annan menade att armarna gör Hitlerhälsning. Folk associerar olika. Själv kan jag bara gå efter min egen måttstock och göra det som känns spännande för mig.