I Linköping på söndag kväll blir Elvis Costello ensam på scenen. Inte så att han lagt av att spela med husbandet The Imposters. Men ensamshowerna ger honom större frihet att improvisera.
– Jag sätter en ära i att varje kväll bjuda på något unikt. En berättelse som passar för den lokal eller den stämning jag befinner mig i. Mina sånger för handlingen framåt och jag vill inte bli förutsägbar. Gamla låtar anmäler sig, några av dem får en ny kostym för kvällen, säger han i telefon från Paddington, London, inte långt ifrån adressen där han föddes för 60 år sen.
Är publiken delaktig i showen på något sätt?
– Ja, publikens reaktioner kan ibland påverka innehållet. Men någon måste ta ansvar för hela föreställningen.
Så det bor ett litet kontrollfreak i Mr. Costello?
– Jag gillar i och för sig att improvisera. Men det får heller inte bli kaotiskt. Jag har skrivit cirka 500 låtar, men har ingen lust att vara nån slags levande jukebox, ambitionen är större än så. Jag kan inte stå still på en fläck och göra samma sak hela tiden. Jag stänger egentligen aldrig några dörrar, snarare går jag runt i en svängdörr, där gamla låtar eller musikstilar anmäler sig på nytt.
Elvis Costello är sen snart 40 år stor Sverigevän. Tillsammans med punkbandet The Attractions turnerade han i folkparkerna bara ett år efter 1977 års genombrott med albumet ”My aim is true”.
Vad kommer du ihåg från den turnén?
– Det var fantastiskt. Att få spela på arbetarklassens etablissemang, det var stort. Men förbudet mot att ta med sig alkohol in i folkparken fick rätt komiska konsekvenser. I stället satt publiken i bilarna utanför och drack vodka, löste entré på skakiga ben, för att sen go wild and crazy när vi började lira.
Jo, jag minns det där…
– So you were one of those guys ha ha, gnäggar han och blottar (antagligen) den framtandsglugg, som är lika välkänd som hatten och de svarta Buddy Holly-brillorna.
Då, i juli 1978, framträdde Elvis och bandet också på visfestivalen i Västervik. Costello – rocknörden och det levande popmusiklexikonet – minns nedslaget i Stegeholms slottsruin som om det vore i går.
– Det var första gången jag mötte Benny Andersson. ABBA var verkligen megastora i England just då och som en hyllning framförde vi ”Knowing me, knowing you”. Vi fick, konstigt nog, känslan att svenskarna inte riktigt fattade hur populär gruppen var utomlands.
Vad minns du mer från Västervik?
– Vi spelade "unplugged" i Västervik flera år innan termen var uppfunnen. Man placerade oss på höga barstolar och vi satt där och låtsades vara Englands svar på Crosby, Stills, Nash & Young. Att träffa Benny var viktigt för mig, det ledde så småningom till att jag fick arbeta med en annan av mina svenska favoriter: Anne Sofie von Otter.
Elvis Costello satt i publiken mer än en gång när den svenska mezzostjärnan gästspelade i London och komponerade sånger till henne, några av dem hamnade slutligen på det gemensamma popalbumet ”For the stars”.
Det var nu inte första gången Elvis samarbetade med klassiska musiker. ”The Juliet letters” som Elvis komponerade och framförde tillsammans med de världsberömda storheterna i Brodskykvartetten var ett sant avantgardeprojekt. Samtliga fyra stråkmusiker och Elvis själv skapade denna sångcykel inspirerade av en litteraturlärare som svarade på brev skrivna till William Shakespeares Julia.
Elvis har sneglat mot de flesta av popmusikens genrer. Men det som i mitt tycke är riktigt Elvisunikt fanns där redan från början: fyndiga, genomarbetade texter och en väl avvägd blandning av pop, punk, country och pubrock. Idag kryddade med stråkkvartettklanger och konnässörspop.
Om hitsinglarna numera lyser med sin frånvaro så har samarbetet med två av popvärldens största ikoner betytt mycket för Costellos giltighet. 1989 medverkade han på Paul McCartneys ”Flowers in the dirt”. Skrev låtar ihop med Paul, sjöng och spelade gitarr och som tack för hjälpen hjälpte Paul till på Elvis album ”Spike”.
– Vi skrev låten ”Veronica” tillsammans, och funderade på gruppnamnet The Two Macs, (McCartney & MacManus), säger Elvis.
Ännu större uppmärksamhet väckte albumet ”Painted from memory” där Elvis skrev texterna och sjöng Burt Bacharachs melodier.
– Vi har tagit upp tråden igen och komponerat nya sånger av den karaktär som finns på albumet. Vi siktar på att skriva en musikal med sångerna från ”Painted from memory” som grund.
Hur var det att jobba ihop med låtskrivargenier som Bacharach och McCartney?
– Jag har ju ingen formell musikutbildning, men jag fick ut väldigt mycket av dessa två samarbeten. Jag kanske inte förstod det medan det pågick, men det var så i alla fall. Paul och Burt är varma, generösa personer, som inte försöker stressa fram något halvbra. Och fantastiska på att skapa melodier, som är lätta att sjunga, trots att de ofta är harmoniskt komplexa.
Kommer du att spela något från ”Painted from memory” på söndag?
– Kanske, det återstår att se. Jag vet bara att det blir omväxlande. Jag har olika gitarrer och ett piano med mig på scenen, så att publiken inte tycker att kompet blir för enahanda.