En lärd essäist som provocerar

Nathan Shachar var mitt uppe i en massa "trassliga vardagliga saker" när han fick beskedet.

– Det kändes som om molnen skingrades och solen sprack fram. Det blev en helt motsatt dag, mot vad det först verkade, säger han.

Priset är på 250 000 kronor och hans tanke är att de ska ge honom andrum att jobba vidare med två nya projekt.

– Som frilansjournalist handlar det om att försörja sig från dag till dag. Nu kan jag göra mindre av det jag tycker är jobbigt och mer av det jag tycker är roligt. Jag har planer på en bok om palestiniernas familjeliv, det sker stora förändringar där. Gamla auktoriteter utmanas, situationen för flickor har förändrats. Jag planerar också en bok om psykiatriska diagnoser, ett område där sjukvården och läkemedelsindustrin är insyltade med varandra. Där krävs mer öppenhet och kritik.

Nathan Shachar har skrivit flera inlägg i DN där han ifrågasätter diagnosen adhd, och argumenterar för att det finns osunda kopplingar mellan sjukvården och läkemedelsbranschen. Hans åsikter har rivit upp mycket stridsdamm. Den som googlar hans namn hittar en lång rad kommentarer till hans utspel. De flesta är negativa. I Corren har han debatterat i frågan med Jakob Carlander. Ryktet säger också att Sachar förbjudits att skriva mer om ämnet i DN.

– Nej då, det stämmer inte, säger han.

Det första inlägget skrev Shachar för drygt två år sedan, och reaktionen blev så kraftig att polisen kopplades in.

– Stämningen var så uppjagad att DN:s säkerhetsansvarige ringde mig – jag satt i en bil i Jerusalem – och sa att det kommit dödshot och att det skulle polisanmälas. Några veckor senare var jag i Uppsala för att hålla ett föredag om ett helt annat ämne och då var det en massa poliser där just på grund av det här. Att ämnet kan skapa så mycket känslor är ett tecken på att vi är i obalans, säger han.

Nathan Shachar har jobbat som utrikeskorrespondent sedan tidigt 80-tal, i huvudsak för Dagens Nyheter. I samma veva kom också hans första bok, "Israel in på livet ­– tips för en annorlunda resa". Den har sedan följts av en rad essäböcker, ofta om Mellanöstern, men också om Sydamerika där han under flera år varit korrespondent för DN. Essäformen har blivit hans ventil för att ta upp det som inte ryms i en dagstidnings form.

– I en tidning ska man antingen beskriva eller tycka, men inte på samma sida. I essäformen finns en större frihet, du kan skriva längre och kan både berätta, förklara och säga vad du tycker. Jag började skriva så redan som mycket ung, utan att tänka på texterna just som essäer. Jag bara skrev om det som hände mig på olika ställen runt Medelhavet, i en form som passade mig.

Ett annat spår i Nathan Shachars författarskap är hans intresse för svensk litteraturhistoria. I "Blodseld och nordisk längtan" skriver han om Oscar Levertin, författare, kritiker och litteraturhistoriker och en av de tongivande rösterna i litteraturdebatten i slutet av 1800-talet. Levertin var också nära vän till Verner von Heidenstam, instiftaren av Övralidspriset.

– Det var en fruktbar vänskap. Levertin var en plikttrogen och samhällstillvänd realist, men trivdes inte med rollen. Heidenstam fick honom att begripa att han inte alls var någon trist samhällskritiker, utan en diktare och poet. För Levertin var det förlösande. Samtidigt fick Levertin Heidenstam att bli mer seriös, som när det gällde underlagen för sina ibland ganska vilda argument, säger Nathan Shachar.

Som pristagare förväntas han hålla ett tal till vid Verner von Heidenstams grav på Övralid, och Shachar har redan en idé om vad han ska ta upp. Intresset för Mellanöstern delar han med nationalskalden.

– Jag tänkte att jag skulle prata om det som fängslat mig mest, nämligen Heidenstams relation till Österlandet. Hans förtjusning, för att inte säga berusning, över det han såg i framförallt Damaskus och Beirut spelade in i det han skrev senare. Framför allt den unga Heidenstam höll ju hårt på livsglädjen, och han såg araberna och muslimerna som arvtagare till forntidens skönhets- och njutningsälskande folk, främst grekerna. Vi har i dag lite svårt att få det att gå ihop, numera ser vi ju främst den muslimska världen som full av stränga förbud och levnadsregler, säger Nathan Shachar.