På albumet "In the moment" har Erik Söderlind medvetet använt ackord som mer hör hemma inom pop än jazz.
– Det är inte den klassiska jazzharmoniken, ackorden är renare. Jag ville göra något jag inte gjort tidigare, och har haft det här i tankarna länge. Tanken är att försöka bredda musiken och nå en ny målgrupp, säger han.
Resultatet är en finstämd samling låtar, med ett och annat stänk av vemod. I huvudsak är det instrumentalmusik, men Svante Thuresson och Lisa Nilsson medverkar på ett spår vardera.
– Lisa Nilsson kom och lyssnade på en av mina konserter. Efteråt, när stället stängt, jammade vi och kom fram till att vi gillade samma musik. Hon undrade om jag ville spela med hennes band, och jag frågade om hon ville gästa på skivan. Musiken är en av minaäldre låtar som hon skrivit text till, säger Erik Söderlind.
Svante Thuresson känner han sedan tidigare.
– Just den här låten kunde jag faktiskt höra Svante sjunga på redan när jag skrev den. När skivbolaget dessutom föreslog just honom så blev det så.
Till skillnad från många andra jazzgitarriter använder Erik Söderlind inte plektrum, utan spelar med naglarna.
– Jag började spela klassisk gitarr i fyran, och har sedan överfört den tekniken till elgitarr. Det har blivit en slags hybrid mellan det klassiska och jazz.
Påverkar naglarnas skick gitarrljudet?
– Absolut. Jag går på salong, till en expert, som sätter dit hårda lösnaglar av akryl. Strax innan en konsert i Paris så bröts en nagel, och då blev det lite panik. Men jag lyckades få hjälp med att sätta dit en ny.
Stör du dig på gitarrister med dålig teknik, om de till exempel inte kan använda lillfingret på greppbrädan?
– Nä, sånt är jag inte känslig för. Alla har sitt sätt. Huvudsaken är att det låter bra. En del gitarrister kör med ganska hemmagjord teknik, men det kan vara precis det som ger dem deras personliga stil.
Hur ofta övar du?
– Varje dag. Det är ett måste. Nya låtar, nya repertoarer ska repas in. Men jag tycker att det är kul, jag har inga problem att ta fram gitarren på julafton. Man utvecklas ju hela tiden, mognar, det slutar aldrig. På det sättet är gitarren oändlig.
Hur är livet som frilansande musiker?
– Mycket av tiden går åt till annat än att spela. Saker ska ordnas och organiseras, man ska ringa och marknadsföra sig, resa och så vidare. Samtidigt är jag lyckligt lottad. Det är ett fantastiskt liv. Jag har ingen chef, utan bestämmer själv. Jag har alltid haft drivet att det här ska fungera, att jag ska kunna leva på musiken, och det går ju faktiskt.