Skådespelaren Elin Skarin och regissören Sara Giese testar fejkcigaretterna från Shen Tes tobaksaffär.
Det är snart premiär på "Den Goda människan i Sezuan", men några premiärnerver märks inte. Tvärtom möter jag en ovanligt lugn, glad och sammansvetsad duo; regissören Sara Giese och Elin Skarin som spelar huvudrollen. Ikväll kommer resten av ensemblen till ett av de stora ”genomdragen” som det kallas när repetitionstiden sömlöst går över i färdig föreställning.
– Jag brukar ägna mig åt nyskriven dramatik, men har alltid velat göra den här pjäsen. Här finns mina återkommer teman. Plikt och ansvar kontra passion och frihet, inleder regissören Sara Giese.
Förklara hur!
– Jag vill att mina föreställningar ska kännas som en punklåt om kapitalismen, patriarkatet och kärleken! utbrister regissören bestämt och med en spjuveraktig blick.
Tre gudar anländer till Sezuan i hopp om att en god människa ska erbjuda mat och husrum. Slutligen knackar de på hos fattiga, prostituerade Shen Te och släpps in. Som belöning får hon pengar till en tobaksaffär. Men snart ber alla om hennes tjänster. Tak över huvudet, ett lån, lite ris. Shen Te går nästan under och uppfinner en styvnackad kusin, Shui Ta. Han sköter butiken när hon är ”bortrest”. Vem är vem? Är han hennes alter ego och egoistiska sida? När övergår överlevnadsinstinkt i ondska?
– Den här sagan är en bra allegori över vår samtid. Gudarna kliver ner och vill se goda människor som visar att det visst går att leva i systemet. De kan rapportera att allt funkar jättebra. Inga förändringar behövs. Men kan man vara god i ett kapitalistiskt samhälle, frågar sig Sara Giese med glimten i ögat och leder in samtalet på ett annat återkommande tema i hennes föreställningar, klimatet och miljöhotet:
– Vi hoppas att ”de ansvariga” ska lösa ödesfrågan åt oss, men vill de förändra? Eller nöjer de sig med att folk säger att det är bra som det är och lägger ansvaret på individen?
– Vi införde något som vi kallar Brecht-micken. Hit kan man gå när man har något viktigt att säga, förklarar Elin Skarin med ett leende.
Brecht ville skapa distans mellan åskådaren och scenen, skådespelaren och rollen. Teater ska inte bara spelas för våra känslor, den ska väcka våra intellekt. Men under repetitionerna har man undvikt alla dogmatiska djupdykningar i Brechts teorier. Tvärtom har de strävat efter att leka fritt:
– Vi ville skapa ett tillåtande rum med fysisk förståelse och lek, minns Elin.
– Det är viktigt att kunna leka med karaktärerna för att senare nå giltighet. Det finns mycket humor i Brecht, tillägger Sara och berättar om” Gumman”, ”Barberaren”, ”Snickaren”, förklarar Sara.
Stereotyper?
– Funktionskaraktärer med tydliga ärenden och mindre utveckling. Vi har pratat mycket om att Shen Te är prostituerad. Hon får inte bli en ”random scenhora” som så ofta sker i klassikerna, tyvärr.
– Allt handlar om transaktioner. Det är verkligen bara pengar alltihop, summerar Elin och blicken blir plötsligt sorgsen.
Ser du några verkliga referenser?
– Jag har hållit på mycket med maskulinitet och femininitet. Shen Te är så fattig att hon tvingas sälja sin kropp och har objektifierat sig själv. Så blir hon kär, ser sin chans att få ett värde och tas för god, men går nästan under och tvingas uppfinna en hårdför [manlig] kusin.
– Elin, du går i gång på teorier och lägger samtidigt gestaltningen fysiskt i kroppen, fyller regissören i.
– Jag gjorde en egen föreställning, Skådis i bur. Instängd i tre dygn ville jag utforska scenisk frihet kontra mitt privata och mitt skådespelar-jag. Det gav mig en väldig frihet. Sedan mötte jag Sara. Vi matchar varandra bra och i förtroende genom vår tolkning av Shen Te/Shui Ta.
Om jag minns rätt är det tjugo år sedan Brecht spelades på Östgötateatern, med Tolvskillingsoperan. Kan publiken förvänta sig spikpiano och tysk cabaret-musik nu?
– Nej, det blir skruvad elektronisk musik signerad Jenny Wilson. Hon har gjort hela ljuddesignen som är härligt fet, ganska skev och mardrömslik.
Och scenografin?
– Jag jobbar med scenografen Siri Areyuna Wilhelmsson och ljusdesignern Sofie Gynning. Vi rör oss i nutida, slitna material med mycket plast som är fattigt och hoplappat i extremväder. Det kommer att regna på scenen och vi har en mycket het sol. Ett extremväder i en apokalyptisk värld där vi lever i konsekvenserna av vår livsstil, avslutar regissören Sara Giese.
