De tre jättarna, Microsoft, Sony och Nintendo har alla haft var sin stor presentation under de dagar som mässan pågått. Spel som medium är stort och här för att stanna. Att någon annan skulle säga motsatsen tar jag för otroligt.
Så vad är nästa steg?
I dagarna finns tidskriften "Fienden" ute. Personerna bakom kallar det för Sveriges första kulturtidsskrift om tv-spel och vill ta ett nytt grepp på speljournalistiken. Ett sätt att helt och hållet rikta in sig på vad spelmediet har att säga.
Borta är all form av recensionsverksamhet samtidigt som ambitionerna är höga. Redaktionen består av mer eller mindre kända svenska speljournalister som Alfred Holmgren (Aftonbladet) och Gisela Jönsson (Super Play). Med ett högt anslag i programförklaringen vill man förklara krig mot rådande sätt att skriva: "där frasen "spel är kultur!" utropas och sedan ägnas resten av utrymmet åt att hylla spel som bevisar motsatsen".
Bra så, så långt.
Att föra ett resonemang kring vad spel är och hur mediet påverkar oss är ett viktigt steg för att kunna komma åt "kulturkärnan".
Frågan är om "Fienden" vågar göra det på ett sätt som gör att texterna står på egna ben. Mycket får nämligen en slags konstlad "kulturetikett " klistrad på sig.
Genomgående är texterna långa (och då menar jag fruktansvärt långa) och ofta avlöser invecklade resonemang varandra på löpande band.
Kanske är det för att "Fienden" är pionjärer på området, kanske är det för att det finns en gängse (felaktig?) uppfattning om hur en text som handlar om kultur ska skrivas?
Jag tycker mig se att "Fiendens" redaktion sneglat åt tidningar som "Filter" där mycket läsning och kompakta texter är standard.
Än så länge är inte "Fienden" vad franska filmmagasinet "Cahiers du cinéma" var och är för sitt medium. Och det är kanske lite för mycket att begära. Förhoppningsvis kan tidningen mogna till sig lite, inse att den slitna frasen "less is more" även kan gälla när det kommer till intressanta och intelligenta texter. För "Fienden" som fenomen finns känns rätt, riktigt och relevant.