Den film som betydde mest för mig när jag var liten var "Djungelboken". Jag älskade den, och kunde den utantill. Och detta trots att jag aldrig hade sett den.
Det började med ett mörkt ackord, sedan en fanfar, och så satte berättarrösten igång: "Tillåt mig först att få presentera mig. I Indiens djungler kallar de mig för Bagheera, pantern".
Flickorna på barnkalaset fördelade snabbt rollerna mellan sig, och så började de mima och agera i takt med dialogen och sångerna från skivan som snurrade på grammofonen i våra grannars vardagsrum.
En orm blev överlistad, elefanter marscherade och krockade, en björn slogs med apor. De större barnen som sett filmen spelade teater, jag såg på, och fylldes av en fascination som aldrig släppte.
Det här bör ha varit 1972, jag var i så fall sex år. Disneyfilmer var redan det bästa jag visste. Jag fick ganska snart därefter min egen skiva med berättelsen och sångerna ur "Djungelboken", höll i det orange-bruna omslaget, lyssnade och fantiserade ihop min egen version. Den var mörk och mystisk och mer färgad av George Bruns dramatiska filmmusik än av de kända sångerna. Jag önskade inget högre än att få se filmen i verkligheten.
Det skulle dröja till 1979 innan jag fick chansen.
Att älska "Djungelboken" är inte svårt. Av alla Disneys succéer är det en av de största och mest outslitliga. Jag skulle vilja påstå att den följer receptet för en riktigt framgångsrik film: den är skenbart enkel, har minnesvärda karaktärer, odödlig musik och under ytan finns massor av tolkningsmöjligheter. (En annan långlivad saga bryggd enligt samma recept är förstås "Star Wars".)
Man kan se den för sångerna och skrattens skull. Man kan också glänta på locket och hitta andra infallsvinklar.
Man kanse en uppväxtskildring: pojken som lämnar hemmet, gör militärtjänst (med elefanterna), festar med bästisen (Baloo), hänger med kriminella (aporna), genomskådar lögner och förlorar sina illusioner (hos ormen Kaa) och deppar med drop-outs (gamarna), för att till sist räta på ryggen och besegra sin fiende (tigern Shere Khan) - och när han är stark nog att klara det fria livet i djungeln får han syn på Henne, blir vuxen och överger alltihop.
Man kan se den politiska vinkeln. Den röda faran i djungeln, som bara kan bekämpas med eld. Medan filmen gjordes eskalerade Vietnamkriget, men protesterna hade bara börjat. Om Kiplings Mowgli vid förra sekelskiftet var en symbol för engelsmannen i Indien är Disneys Mowgli amerikanen som tar strid mot kommunismen i Asien.
Eller också kan man se på "Djungelboken" med Freud. Mowgli är ju ute och går med överjaget och underjaget: den plikttrogne Bagheera och den njutningslystne Baloo.
Hur mycket av detta finns där med avsikt? Hur mycket deltar vårt undermedvetna i skapandet av all kultur - och hur vi ser på den?
Walt Disney och hans animatörer verkar närmast ha lekt fram berättelsen. Det kan man se i reportagefilmer från inspelningen. De fyra manusförfattarna beordrades att inte läsa Kiplings bok. Karaktärerna var det viktiga, och den varma vänskapen mellan de gamla mästeranimatörerna Frank Thomas och Ollie Johnston, båda födda 1912, formade relationen mellan Mowgli och Baloo.
Allt det där fick jag rikliga tillfällen att fundera över våren 2003. Då såg jag "Djungelboken" flera gånger om dagen. "Titta teve, titta mo-ji", sade min tvåårige son varje gång han ville "titta på Mowgli", och det var ofta. I tre månader var han fjättrad vid sin sjukhussäng efter en hjärtoperation. Utan "Djungelboken" skulle vi aldrig stått ut.
Nu är han tio år.
Vi har förstås filmen på dvd, men ingen ser på den. Varje julafton tuppar jag av framför tv:n när Baloo börjar sjunga. Jag kan ju allt utantill. Om jag vill kan jag när som helst spela upp skivan i minnet - ackordet, fanfaren, Bagheeras röst - och återvända till Indiens djungler.