Länsmuseets förra stora utställning "Det blå" pågick alldeles för länge, om ni frågar mig. Från början av juni till 11 oktober. Hela sommaren, halva hösten. Så intressant var det inte att se havet av blå prylar och nyanser.
Nästa storsatsning "Att bygga det lyckliga samhället" öppnade förra helgen och är en egenproducerad utställning med pretentioner.
Det låter så bra.
Museibyggnaden fyller 70 och nu ska de sju decenniernas arkitektur och samhällsbyggnadsmodeller gestaltas.
Det handlar om modernismen, 1900-talets och industrialismens stora strömning. Funkis, folkhem, miljonprogram, postmodernism. . .
Hela Westmanhallen är välfylld och lekfullt utnyttjad med rum i rummet och massor av grejer att minnas till. Stenmark, campingtältet, gamla lp-skivor, krukväxter som varit inne i olika tider. Imponerande många ting är samlade och snyggt visade.
Att gå runt här ger en skön stämning, herregud, det är ju inte länge sen, tänker jag, och så ser det så passé ut!
En mysig utställning.
Men det intressanta är ju dagens debatt kring modernismen. Kritiken mot miljonprogrammet, mot omänskliga miljöer som skapades i all välmening och i en rasande fart när bostadsbrist och trångboddhet skulle bort.
Den debatten finns med på texttavlor, men gestaltas inte. Tas inte vidare. Det känns, vad ska jag säga, lite snopet.
"Att bygga det lyckliga samhället" är ett projekt som innehåller fler delar än själva utställningen, det ska bli bok, det har dokumenterats byggnader runt om i länet och mycket annat.
Men om vi håller oss till utställningen så måste jag erkänna att jag saknar spetsen.
Hur kommer det sig att inredningstidningarna svämmar över av gods och gårdar, öppna spisar, lantkök i stan, skärgårdsstilen, New England?
Aldrig nånsin har jag sett reportaget "Så skapar du den läckra miljonprogramsstilen i din vanliga, röda stuga".
Folk står i kö till lägenheterna i den gammelnya Hansastaden Jakriborg, som byggts upp enligt medeltida modell mellan Skåne och Lund, medan många miljonprogramsområden är svåra att fylla.
Vad var det som arkitekterna och samhällsbyggarna missade på 1960- och 70-talen?
Kanske handlar det om ord som hemtrevligt, människovänligt, vackert, trivsamt.
Och hur ska vi tänka nu när vi bygger och planerar, med modernismens lärdomar i ryggen?
En gestaltning av den diskussionen saknar jag i utställningen "Att bygga det lyckliga samhället".
Det är en trevlig utställning. Alldeles för trevlig i en så brännande fråga.
*