Åtta åttaåringar står med fiolerna under vänsterarmen. Somliga av dem har spelat på dem i ett år. För andra är det helt nytt.
Alledels nyss satt skolbarn och åt mellis i det här klassrummet. Men sen drog Helén Ölmeklint och Jon Nilsson in, kånkande på massor av fiollådor. Innan lektionen kan börja måste de också flytta ett piano.
Jo, det är ett tufft liv att vara musiklärare. Det är egen bil som gäller i jobbet, och mycket kånka blir det för att komma dit där eleverna är. Undervisningen kan ske i allt från musiksalar till slöjdsalar. Kulturskolan tar vad som finns.
Helén Ölmeklint har räknat ut att hon åker tolv sträckor till olika skolor i år.
- Det gäller att ha en bra bil, bra väskor och bra kläder, säger hon och skrattar.
Vissa skolor har instrument stationerade. Här på Ekdungeskolan är det inte så. Barnen är nybörjare och har inte bestämt sig riktigt än om de ska hyra eller köpa fiol. Då är det låneinstrument som gäller.
- Det instrument som oftast är ute och åker är kontrabassen, typiskt nog, säger Helén. En sådan stor är ju så dyr så det är inget man går och köper direkt.
Lektionen börjar utan stråkar. Först en namnramsa med klapp till för att träna puls och rytm. Sedan en sång med fiolrörelser till. Först därefter plockas instrumenten fram. Och det ska ske på rätt sätt. Fiolen under armen. Upp och ned till hakan.
Och så var det böckerna. Det som barnen har sett fram emot så mycket. Med riktiga noter i.
När alla fått sina böcker håller Helén Ölmeklint upp sin hand med tummen nedåt. Hon visar på fingrarna och visar hur man räknar notstreck. Det ska böjas i tid. För att kunna spela fiol i orkester måste notläsningen sitta som en smäck.
De 50 lektionsminuterna går snabbt, och snart är föräldrarna där i dörren igen för att hämta. Då har alla lärt sig spela ett A, och använt det i en låt. Inte illa.