Därför känns det skönt när jag tittar på "Mästarnas mästare" på söndagarna och inser - nej man behöver inte vara helt slut bara för att man kommit upp ett par steg på ålderstegen.
Nu är det inte så att merparten av deltagarna i SVT:s lek- och tävlingsprogram är så gamla att rollatorn måste hänga med till Cypern. En del, som Hanna Ljungberg, är bara något år äldre än vad jag själv är. Men de tävlande representerar ändå personer som har lagt sin aktiva idrottskarriär bakom sig. Trots det visar de på en enorm tävlingslusta och nyfikenhet inför uppgifterna. Hela programmet är fyllt av vitalitet och kvicktänkthet trots att det faktiskt handlar om ett gäng "föredettingar".
SVT har sänt två avsnitt, det tredje går nu på söndag kväll. Som underhållning passar det perfekt. Det skulle lika gärna kunnat gå en fredag- eller lördagskväll.
Programmet har precis rätt avvägning av lek och allvar som gör att det blir spännande samtidigt som tramsfaktorn totalt uteblir. Tävlingsmoment som både utnyttjar hjärna och kropp avlöser varandra i en bra takt.
Det blir ett rätt snällt alternativ för barnfamiljer även om ett och annat "fuck" eller "helvete" trillar ur deltagarnas munnar när det inte riktigt går som de vill. Men deras härliga tävlingsinstinkt ursäktar även de små klavertrampen.
Att det också är kända men relativt outnyttjade ansikten gör att programmet inte redan på förhand känns uttjatat. De små dokumentära segmenten ger också en ganska hög trivselfaktor och ger en mycket bra bakgrund till vad alla personerna presterat. Stenmark, visst, det vet väl alla. Men vad Maria Brandin har gjort i sin roddkarriär, det kan jag inte räkna upp på mina fem fingrar direkt.
Det enda jag skulle vilja veta är vad de gör nu, i sina privata liv, efter sina aktiva karriärer. Det är en fråga som alltid fascinerat mig då skola, plugg och andra jobb ofta får stå tillbaka när kropparna pressas till det yttersta. Alla kan väl inte åka runt som föreläsande livscoacher?
Hur som, jag lutar mig tillbaka i tv-soffan med chipssmulor över bröstet, med fast tro om att jag också kommer kunna hoppa jämfota uppför en stenmur, en och en halv meter hög, när jag är 55 år gammal. Bara jag vill.