– Åh, är det Linköping som ringer? utbrister Marie Göranzon när hon ser 013-numret på skärmen.
Hon har ett par stressiga dagar bakom och framför sig. Inte nog med att boken om hennes liv nyligen kom ut i bokhandlarna, i förra veckan publicerades ett upprop med 456 namnunderskrifter av kvinnliga skådespelare som fått nog av sexuella övergrepp, trakasserier och manligt maktutövande på arbetsplatsen. Ett av namnen på listan var Marie Göranzon.
– Det har varit intensivt sedan uppropet kom ut. Sen blir det så att några råkar ut för att bli utfrågade mer än andra och jag är en av dem.
Och inte så konstigt, kanske. Efter 50 år på Dramaten, Sveriges nationalscen för teater, är Marie Göranzon en av landets mest älskade och respekterade skådespelare. För henne var de vittnesmål som nu kommit ut ingen större hemlighet.
– Jag tänkte: "jaha, det här visste jag redan". Jag har varit med, jag har sett. Sen har även jag blivit förvånad över de värsta berättelserna. Och framförallt ledsen, skamsen och förbannad över att det kunnat vara så här.
Det här uppropet borde ha kommit för 25 år sedan, säger hon. Men allt har sin gräns och i vågen av kvinnliga vittnesmål som sköljer över världen nåddes även denna till slut.
– Det är en maktfullkomlighet som man ser hos män överallt i samhället, på sjukhus, advokatbyråer och byggarbetsplatsen – överallt. Jag tror, och vi får verkligen hoppas, att det blir ett slut på det här nu. Det kommer att ta tid men det här uppropet har bara börjat. Det pågår hela tiden, bit för bit.
Hon ser inte uppropet som en revansch, åtminstone inte för henne.
– Nej, jag vill inte hämnas. Jag vill att allt ska bli normalt! Att män och kvinnor ska kunna stå bredvid varandra som vuxna människor.
Och så var det det här med boken. I två och ett halvt år har hon suttit ned tillsammans med författaren Stina Jofs och svarat på frågor om sitt liv.
– Det har varit blandade känslor att göra boken. Ibland har det varit jobbigt, ibland roligt. Det är ju inte något vanligt det här, att ha någon som skriver en bok om ens liv.
Stina Jofs har i "Vrålstark och skiträdd" berättat, och fått Marie Göranzon att berätta, om hela livet – från uppväxten och skolgången i Linköping, till dagens uppburna status i teatersverige. Men att se tillbaka på sitt liv har inte bara varit roligt.
– Det kan vara väldigt jobbigt också. "Varför gjorde jag si? Varför sa jag så?" undrar man. Men, det är så det blev. Jag har levt det liv jag har gjort och det har varit roligt, jobbigt och sorligt, precis som alla liv.
Vad kände du när du fick frågan om att göra boken?– "Nej, gud! Varför det?" men sedan efter ett par dagar kände jag: "Jo! Det blir kul". Det växlade lite mellan hybris och ångest innan jag bestämde mig.
Hur har det varit sedan boken kom ut?– Jag var inte beredd på allt som skulle komma efteråt: intervjuer, TV-program och bokdagar. Men nu sitter jag här mitt i smeten och försöker hinna med allt.
En av dessa bokdagar är Bokens dag i Linköping 20 november. Marie Göranzon flyttade ifrån Linköping när hon var 18 år gammal men har fortfarande kvar band till sin hemstad.
– Jag har två kusiner som bor i Linköping och som jag ska träffa när jag är nere för Bokens dag. Och så har jag så många fina minnen från min skoltid och träffar fortfarande fyra tjejer som jag gick tillsammans med i flickskolan.
Och så har du ditt namn på en av stadsbussarna.– Ja, jag såg det en gång när jag stod vid stationen och väntade. Jag rusade direkt in i vänthallen och gömde mig! Det var en märklig känsla och jag har lite svårt att förhålla mig till det. Men samtidigt, det är ju bara ett namn, jag är ju inte en buss.