Såg ni "Veckans brott" i tisdags? Temat var polismord och ett av fallen var Malexandermorden 1999.
Jag tror att vi var många som glömde att andas när Kisapolisen Kenneth Eklund satt i studion och berättade med stadig röst. Det var han som ensam åkte efter rånarna från Kisa och fick uppleva att Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson stannade bilen, klev ur och gick emot honom samtidigt som de sköt med automatvapen och kastade handgranater.
Kenneth Eklund kröp ur bilen, sprang ut i ett kärr, gömde sig under en eka. Han gjorde sitt jobb, och han klarade sig gud ske pris.
Det var väldigt att skönt att se Leif GW Persson i studion i den situationen. Han höll inne med alla kommentarer, gav bara Eklund sin muttrande GW-erkänsla och böjde sig sedan för erfarenheten. Vackert.
GW for president, hörde jag någon säga i veckan. Jag håller med. Eller inte...
Har precis läst ut Perssons memoarer "Gustavs grabb" som min kollega Fredrik Quist gav en lysande recension (1/10 2011). Fredrik har helt rätt, det är en fantastisk bok. Men efter att ha läst den vill jag absolut inte se professorn på någon ledande landsfaderposition. Han verkar alldeles för nervig. Och bör skonas så att han lever länge.
Det som griper mig, och säkert andra, är hans blandning av briljans och ömklig självkritik. Det är en mix som kan vara mycket, mycket farlig, som hos män som Milosevic och Karadzic, men Leif GW tycks i stället ha mognat och blivit mer sympatisk av sina prövningar.
I "Gustavs grabb, berättelsen om min klassresa" känns han så ärlig att man som läsare tacksamt häpnar. Han berättar att han är svårt ångestriden. Att han är alkoholist. Att han behöver sitt lilla vita piller för att få tankarna att stanna och kunna somna. Att han äter på tok för mycket. Att han försummat sitt första barn och sin syster. Att han faktiskt avskydde sin mamma, och att han inte försonades på slutet. Mycket tabubelagt ämne normalt sett.
Han skriver om hur han för 20 år sedan söp bort sin tid, festade runt och bar sig åt samtidigt som han tjänade stora pengar på aktiespekulationer. Köpte hus i Djursholm, skiljde sig, flyttade till ny fru i Göteborg och köpte likadant hus där, skiljde sig, flyttade tillbaks till Stockholm...
En stor sorg är att han var på semester när den helgonförklarade pappan, grovarbetaren Gustav, dog.
Han är lika hård mot andra människor. Om en Stockholmsjournalist skriver han "NN är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. NN är en dålig människa". Med namn. Får man ens skriva så?
GW gör det. Brutalt, men ärligt.
För övrigt tycker jag att radioproffset Camilla Kvartoft gör ett strålande jobb som programledare. Ingen lätt uppgift minsann att matcha Leif GW Persson utan att vare sig falla på knä eller mopsa sig onödigt mycket.
v GW...
... står för Gustav Willy.
Leif GW Persson föddes 12 mars 1945
Har skrivit 10 romaner:1978 Grisfesten, 1979 Profitörerna, 1982 Samhällsbärarna, 2002 Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2003 En annan tid, ett annat liv, 2005 Linda - som i Lindamordet, 2007 Faller fritt som i en dröm, 2008 Den som dödar draken, 2010 Den döende detektiven, 2011 Gustavs grabb.