"Sylvia Rauan står ensam på scenen och tar oss igenom Rebeckas liv, men hennes monolog speglas hela tiden av en kör av röster och miljöljud som sömlöst spelas upp i högtalarna. På ett sätt påminner det om Lena Anderssons/Ester Nilssons väninnekör."
Allt börjar med en brusten kärleksrelation. Rebecka, spelad av Sylvia Rauan, berättar att det nu är 2 år och 269 dagar sedan hon gjorde slut. Förhållandet var stormigt, men det var också Rebeckas stora kärlek, hennes bäste vän och största supporter, ja kärleken har varit där och hjälpt under livets många skeden. Ganska snart blir publiken varse om att föremålet för hennes förälskelse stavas vin.
Pjäsen baseras på Rebecka Åhlunds självbiografiska bok Jag som var så rolig att dricka vin med från 2019 och är en produktion av Riksteatern. På Sagateaterns scen i Linköping står en skitig vikskärm och vid första anblicken är det förstås väldigt spartanskt. Men under pjäsens gång visar sig scenografin vara väldigt effektiv, där ljus och skuggor används på ett fantastiskt sätt. Från färgglada nattklubbskvällar under ungdomen i Borås, varmt gult ljus under pubbesöken som ung vuxen i Göteborg och Stockholm och till slut diskbänkskallt köksljus under småbarnsåren i London. Sylvia Rauan står ensam på scenen och tar oss igenom Rebeckas liv, men hennes monolog speglas hela tiden av en kör av röster och miljöljud som sömlöst spelas upp i högtalarna. På ett sätt påminner det om Lena Anderssons/Ester Nilssons väninnekör.
Till en början är alkoholen bara en skön kompanjon som förstärker och förmildrar verkligheten. Med tiden äter (läs: dricker) den upp hela Rebeckas liv. Hon börjar gömma flaskor i troslådan, tänker att hon är smart som lyckas komma undan att bli påkommen ("Jag har överlistat hela jävla systemet!"). Hon berättar att hon alltid varit en orolig person men att den förstärktes avsevärt i samband med att hon fick barn; tänk om något händer dem? Samtidigt hämtar hon på förskolan full och blir själaglad när hon inser att ingen märker något, ännu en gång har hon fintat etablissemanget. Men Rebecka gäckas samtidigt av frågan: "När började det?". Vi slängs tillbaka till pappans alkoholmissbruk, hennes egen vädjan om att han inte ska dricka och hans slutgiltiga självmord. Efter hand förstår hon att hon nu har blivit som sin egen pappa, med hennes egna barn vädjande om att hon ska avstå flaskan.
Sylvia Rauans rolltolkning är finkalibrerad, speciellt när Rebeckas relation med alkoholen blir än mer intensiv och livet blir kontrastrikt; hon kastas mellan att normaliteten alltid känns grå och rusets färgexplosion. Bara att kunna hålla i en monolog i en timme och tio minuter är imponerande i sig, men att dessutom levandegöra orden och få dem gå rakt in i hjärtan på publiken är mästerligt.