Varför har den svenska nutidsmänniskan ett så absurt bekräftelsebehov? Alex Schulman tar avstamp i det antagandet i sin föreställning "Älska mig!" Efter att under ett par år ha varit mer bespottad än många andra offentliga personer hinner med under en livstid, inledde han sin resa uppåt mot kulturens finrum. Att som nu åka på turné med en föreställning som egentligen i grunden handlar om sig själv, är förmodligen kulmen på denna utveckling. Åtminstone hittills.
Att utgå från sig själv för att förklara samtidsfenomen är inget konstigt i sig, det ger ofta ett bra samband i historien. Men det kan också slå över till att bli alltför egocentriskt. Alex Schulman faller dit alltför ofta under de 90 minuterna. Han berättar om sin uppväxt och om olika händelser som format honom, och det är ett evigt sökande efter svaret på sig själv.
Med det inte sagt att det inte är underhållande - i sina bästa stunder hade "Älska mig!" kunnat tas för en ståupp-föreställning, och en lyckad sådan med mycket igenkänningshumor. Som allra bäst är Alex Schulman när han går in på det som är han i viss mån personifierar, som sociala medier. Alex Schulman hinner med en hel del allvar också. Mycket av det som tas upp är väldigt självutlämnandende och naket.
Som samtidsbeskrivning är "Älska mig!" rätt intetsägande. Det är svårt att hitta sammanhanget och helheten haltar. Som Alex Schulman-beskrivning är den dock riktigt bra. Och får du stående ovationer från en närapå fullsatt Crusellhall har du definitivt lyckats med något.