Jag heter Louise. Jag är gift med Dan, och vår son heter Adrian. Vi älskar varandra.
Detta är inte allt, men min familj är grunden jag står på och rummet jag söker skydd i. Min familj är basen i mitt liv, och runt den, överallt, svävar min livslånga kärlek till musiken.
Så inleds ”En näve grus”, Louise Hoffstens lägesrapport och fortsättning på självbiografin ”Blues”. I veckan besökte hon Linköping på signerings- och uppläsningsturné. Linköpingsborna har inte glömt henne. Många vill ta autografen, bränna av en selfie, snacka lite löst. Några i kön, som ”trädgårdsmästaren” är också omnämnda i boken.
Sjukdomen MS
”En näve grus” är en lägesrapport i skissform. Ett 20-tal texter kortprosa. Uppbruten kronologi. Intressanta tankar om musik och musiker. Kampen mot den kroniska sjukdomen MS tecknad av en fighter.
”När börjar själva intervjun?” säger hon helt plötsligt när vårt småprat börjar dra ut på tiden.
Okej, ”En näve grus”, vad står det för?
– Oavsett vad jag gör: en skiva, en konsert eller medverkar i ett TV-program, så blir det bara trovärdigt när det rymmer mörker, ljus – och en näve grus. Gruset symboliserar bluesen, livet och att jag inte tror på en sammetslen tillvaro.
Du lyckas hålla ångan uppe och har alltid nära till skratt. Men här i Linköping ville din publik höra mer om hur du mår just i dag och mindre om vad du som musiker har på gång. Händer det att du ångrar ditt beslut att gå ut med att du hade drabbats av MS?
– Jag ville undvika alla spekulationer. Det kändes vettigt att gå ut med sanningen direkt. Så här är det nu, detta har hänt, ingen vet vad som händer sedan. Min vän Steffo Törnqvist, också han uppvuxen i Linköping, föreslog att vi skulle göra en film tillsammans. Det fungerade bra och jag slapp förklara så mycket i fortsättningen.
Vissa dagar bättre
– Men visst, jag får ännu frågor om min hälsa och kan jag glädja någon i samma situation bara genom att lyssna så gör jag förstås det. I dag fick jag frågan om min MS har gjort mig mer ödmjuk. Men nej, jag vet inte, det är ett fruktansvärt besked att få, att man bär på en kronisk sjukdom. Att leva med MS är ett rent helvete, men vissa dagar är bättre än andra. Och jag har lärt mig att njuta av stunden.
Tillbaka till gruset och artisteriet. Louise beskriver framgångar och misslyckanden med samma intensitet. Som när hon blev inbjuden att spela på bluesfestivalen Beale Street i Memphis, Tennessee. Snacka om en dröm som gick i kras. I stället för skön sommarvärme möttes hon och bandet av svinkallt regn och en efterhand allt glesare publik.
På bluesscenen i Memphis såg jag ut över alldeles för många tomma platser och frysande publik som mest utstrålade en massa tveksamhet. Ingen visste vem Hoffsten var. Jag var helt anonym.
Min skräck var plötsligt total. Jag hamnade i panik. Nervositeten och kylan gjorde att hela jag stod och skakade. Vi hade repat och då hade allt gått bra, men nu var alla låttexter som bortblåsta och ur mitt minne. Det var en mardröm från början till slut.
Elvis och Monica
Louise Hoffsten dras till gränsöverskridande musikanter. Som prövar allt och bryter ny mark. En sådan som Elvis som började i gospeln och plockade in den svarta bluesen i den vita musiken. Hon tröttnar aldrig på Frank Sinatras frasering eller Monica Zetterlunds dito.
Bonnie Raitt? försöker jag.
– Javisst, hon har en fantastisk pipa. Men jag gillar så många. När det gäller musik får man vara otrogen. Eller bigamist till och med.
Räcker det verkligen med bara två musikälsklingar?
– Nej förresten, jag förordar månggifte när det gäller bra musik.
– Men ska man göra covers eller hyllningsplattor måste man hitta sin egen väg in i låtarna, annars blir det bara platt.
När Bob Dylan mottog Polarpriset år 2000 sjöng Louise Dylanlåten ”What good am I?” medan huvudpersonen surade oavbrutet.
"I hate kids" sa Dylan
– Jag tror att han var obekväm. Hela sändningen blev försenad då en massa barn skulle medverka med fiolspel. Bob Dylan vägrade att gå in. Han stod där och sa ”I hate kids”. Själv blundade jag under större delen av mitt framträdande, avslöjar sångerskan.
– Men att Dylan är en riktig bluesman, det är det inget snack om.
Inget i bluesen är riktigt säkert, den är som livet. Allt kan hända. Riktig blues rör sig i ett slirande gränsland, den speglar den plågsamma osäkerheten och precis DÄR bildas ett eget musikaliskt landskap.
Du uppträdde tidigt ihop med din pappa Gunnar. Vad betydde det för dig?
– Allt! Det var otroligt kul att sjunga till hans pianokomp. Han brukade slå takten med näven. ”Det är samma rhythm som hjärtats slag, det är den som håller musiken levande, Louise”.
Nära skrattet
– Närheten till skrattet var en viktig ingrediens när vi sjöng och spelade ihop. Jag saknar honom fortfarande. Peter LeMarc hjälpte mig att formulera sorgen efter pappa, som lyssnar på mig ”På andra sidan Vättern”. Det vet jag.
När jag vill tala med dig
När jag behöver dig
Hur ska jag kunna nå dig
Säg, snälla säg
Det skepp har lämnat hamn
Jag ropar upp ditt namn
Om du
Är där
På andra sidan Vättern.
(Peter LeMarc)
För evigt!
I början på 50-talet komponerade Gunnar Hoffsten världshiten ”I confess”. Perry Comos version sålde 750 000 i exemplar.
– Det är en underbar låt. I dag sjunger jag den till jazzkvintett eller storband. Den framkallar tårar och många starka känslor.
Till sist, det är väl snart 30 år sen du flyttade från stan. Ändå heter det jämt ”Louise Hoffsten från Linköping”.
– Ja, och det är väl fantastiskt. Jag är en Linköpingstjej för evigt!
(De kursiverade citaten är hämtade från boken "En näve grus", utom låttexten av Peter LeMarc)