"Rörelser" bygger på verkliga händelser. Korpelarörelsen var en väckelse som efter hand förvandlades till en sekt med sexuella inslag.
Det bygger på verkliga händelser. Korpelarörelsen var en väckelse som drog fram i Tornedalen på 30-talet. Först utlovades att 666 rättrogna skulle föras till Det heliga landet i en ark av silver, senare kom bönemötena att handla mer om att frigöra sig från skuld och synd, och leva ut sina lustar.
Till exempel var det fritt fram för församlingens självutnämnde ledare att idka könsligt umgänge med traktens unga kvinnor, vilket han själv förkunnade under tilltagande alkoholintag.
Lärarinnan Rakel ser skeptisk ut redan när förkunnelsen är mera måttfull i filmens början. Hon frågar Gud om råd i sina böner, medan hennes make redan har alla svar. Det är han som tar över ledarskapet för rörelsen och leder den i fördärvet.
Jon Blåhed, som själv är född och uppvuxen i Tornedalen, har skrivit och regisserat. Det här är ingen liten blyg och introvert film, det är en storslagen skildring av en bygd och ett folk som vi sällan eller aldrig ser annars. Det är hänförande välgjort och vackert, i midnattssolens dunkla ljus, glödande höst och bitande kall vinter. Blåhed skildrar skickligt vardagsslit och religiös extas, årstidernas skiftningar och de framspringande grå lockarna i den hårt prövade Rakels hår.
Jessica Grabowsky som spelar henne vore väl värd en guldbagge för sin insats. I hennes ögon ser vi tvivlet och rädslan, samtidigt som hon måste hålla god min.
I filmen talar hon och övriga skådespelare meänkieli, språket i Tornedalen som sedan år 2000 har status som officiellt minoritetsspråk. I svenska öron låter det som finska, men exempelvis säger tornedalingarna Ruotti om Sverige, medan finländarna säger Ruotsi. Faktum är att "Rörelser" lanseras som den första långfilmen på meänkieli.
Unik, välgjord, kritikerhyllad och med ett kittlande innehåll – det låter väl som ett succérecept?
Nja. När jag ser "Rörelser" sitter jag helt ensam i Filmstadens salong 4. Det är mitt på blanka eftermiddagen, en måndag – en tid som inte passar så många. Efteråt ger jag "Rörelser" toppbetyg på sociala medier och uppmanar alla att se den på bio, varvid en klok bekant påpekar att han inte får chansen – filmen visas bara på eftermiddagarna. Och så förblir det i två veckor.
I Norrköping kan man se "Rörelser" på kvällstid, både på Filmstaden och Cnema, men i Linköping är det bara visningar på vardagseftermiddagar. En knepig tid för vuxna människor med normala arbetstider.
I onsdags lade Filmstaden ut sina visningstider för kommande vecka. "Rörelser" finns kvar på repertoaren, men fortfarande bara på samma tider. Då mejlar jag till Filmstaden, berättar att jag tänker skriva om filmen och frågar om den bara visats på eftermiddagar. Filmstadens platschef bekräftar att det är så.
Nästa dag, när jag börjat skriva denna krönika, kollar jag tiderna igen. Nu är två kvällsvisningar tillagda: måndag 20 maj och tisdag 21 maj. Om filmen blir kvar ytterligare en vecka med fler kvällsvisningar är högst osäkert – det hänger på om publiken hittar den.
Filmstaden har sina skäl att göra så här: strömningstjänster, ökande priser och ändrade vanor efter pandemin gör att den vuxna publiken uteblir på kvällarna. Men på eftermiddagarna kan de fånga in pensionärer, studenter och någon enstaka cineast (jag).
Nu finns i alla fall chansen att se "Rörelser". Om vi inte köper biobiljetter har inte svensk film möjlighet att leverera på den här nivån. Det är inte säkert att alla kommer att älska den – men att det är första dramat om en sexsekt på meänkieli, det kan jag lova.