Hur gör man musik om den svenska välfärden? Kompositörerna Hampus Norén och Sara Parkman tog sig an utmaningen och svaret blev – genom körsång.
– En kör är som ett mikrosamhälle. I kören, med dess individuella variationer, försöker man göra något tillsammans. Så är det med välfärden också. Där finns rum för både glädje och stolthet, men också för tvivel och egoism, säger Hampus Norén.
Idén mynnade ut i en rikstäckande turné där skådespelarna Lennart Jähkel, Maurits Elvingsson och Emma Sildén, får sällskap av körledaren Kaya Ålander, studenter från Kungliga musikhögskolan och 21 lokala körer från orterna där föreställningen ges. I Linköping föll valet på Motvalls. Sammanlagt kommer över 500 personer att uppträda på scenen.
Vad är det bästa med att genomföra ett sånt här stort projekt?– Att det är underbart! (skratt) Det kan låta banalt, men det är fint att få dela glädje ... när helheten blir större än summan av delarna.
Och det sämsta?– Ibland blir det inte som man själv vill. Folk kan sjunga falskt och det är svårt att få ihop så många människor. Man får gömma sin egen perfektionist till förmån för det fina.
Grunden i föreställningen har varit att kombinera teater och körkonsert. Allt ventileras genom nedslag i den svenska välfärden där sjungna förhoppningar blandas med tvivlets refränger. Publiken får möta undersköterskor, lokalpolitiker, körledare och gravida kvinnor i ett försök att leva gott tillsammans.
– Det är ett superstort ämne och däri ligger svårigheten – att det finns så många aspekter. Vi upptäckte tidigt att begreppet välfärd innefattar väldigt mycket känslor. Tacksamhet över allt vi har fått. Men också en insikt i att alla får inte vara med och ta del av välfärden på lika villkor, säger Hampus Norén.
Med utgångspunkt i detta åkte han och Sara Parkman till Iona – en skotsk ö i de yttre Hebriderna.
– Där satt vi i ett gammalt 1100-talshus och sjöng om den svenska välfärden (skratt).
Ön är också känd för sin körsång och under resan träffade de både HBTQ-körer och kommunistkörer.
– På Iona är man ofta engagerad i körsång utifrån en politisk idé; musiken som en förändrande kraft. Det gav oss ett makroperspektiv på det svenska samhället.
Resan blev produktiv, 25 låtar gallrades slutligen ner till åtta och arbetet med körerna kunde börja.
Hur kom Lennart Jähkel in i bilden?– När vi skulle rollbesätta föreställningen sökte vi efter en äldre man. Jag har tittat mycket på ”Pistvakt” som liten och kom att tänka på Lennart Jähkel. Jag och Sara träffade honom över en lunch och det visade sig att han både sjunger i kör och spelar dragspel. Så det finns mycket musikalitet i honom, förutom att han är en jätteskicklig skådespelare.
I en krönika i Expressen skrev Johan Hakelius att Riksteatern turnerar runt med ”70-talsanstrukna kollektivvisor”. Är det här en traditionell kampsång?– Nej, jag tycker inte riktigt det ... Det är en kampsång för att vi manar folk till att aktivt tänka och agera. Men det är ganska olikt 70-talets Nationalteaterprojekt. Här handlar det mer om att göra saker ihop, än en vänster- eller högergrej.
Förhoppningen är att föreställningen ska mana till eftertanke.
– Jag vill att publiken går därifrån med en känsla av att välfärd är mer än bara siffror i en budget. Att det handlar om kött och blod, om alla människors gemensamma ansträngning.