Lars och Johanna Hoffsten i Lars ateljé på Skyltenområdet.
Namnet Hoffsten är ett efternamn som förpliktigar om man är en kreativ människa i Linköping. Farfar Gunnar satte Linköping på musikkartan från 1940-talet och framåt, faster Louise är Sveriges bluesdrottning. Och även om pappa Lars och mamma Joanne kanske inte kan konkurrera med dem, så är de några av stadens mest profilerade konstnärer.
– Jag har liksom inte varit Lars, utan först var jag Gunnars grabb och sen blev jag Louises bror. Nu håller Johanna på att segla förbi oss så att det bara skriker om det. Jag kan säga så här; ingen är gladare än jag, säger Lars Hoffsten när jag möter Johanna och hennes pappa i ateljén på Skyltenområdet.
Ja, det har onekligen gått bra för Johanna Hoffsten på sistone. Den klassiska vårsalongen på Liljevalchs är en årlig vårutflykt för stockholmarna och ett skyltfönster för lovande konstnärer. Konstverken väljs ut av en jury och tre gånger de senaste fyra åren har den valt att ställa ut verk av Johanna. I år ställer hon ut tre verk - två oljemålningar och en stop motion-film. Mottagandet har varit allt annat än ljumt. Så här skrev Dagens Nyheters recensent den 14 februari:
"Bland Vårsalongens 282 verk i år finns det ovanligt många starka och minnesvärda bidrag. Men det enda jag vill kalla oförglömligt är Johanna Hoffstens satiriska "Running boys".
Vanligtvis pluggar Johanna på konsthögskolan i Oslo, men just nu är hon i Linköping för att besöka sina konstnärsföräldrar. De har ateljé på varsin sida om Skyltens innergård och när Johanna är på besök brukar hon vara i Lars ateljé och arbeta.
– Det är så mysigt! Vi ses allihopa på lunchen och pratar. I slutet på dagen visar vi varandra vad vi har skapat.
Men trots föräldrarnas yrken var det allt annat än självklart för Johanna att följa i deras fotspår. Nej, hon hade tidigt siktet inställt på att bli advokat - och förändra världen.
– Hur gör man tonårsrevolt som konstnärsbarn? Pappa hoppades ju att jag skulle bli punkare eller raka av mig håret liksom. Men min och min systers revolt var kanske att göra något helt annat, jag ville bli advokat och min syster Alice skulle bli läkare, vilket hon också blev. Jag tror att jag hade en svartvit syn på världen; om man är advokat kämpar man för det goda, mot det onda. Med åren började jag nog se nyanserna.
Far och dotter Hoffsten. Lars och Johanna.
Insikten om att allt inte var svartvitt gjorde att drömmen om juridiken falnade efter gymnasiet och riktningen hon hade planerat för livet försvann. Vad skulle hon nu göra? Pappa Lars arbetade då som lärare på Lunnevads folkhögskola och han frågade om hon inte skulle hänga med på en temavecka skolan hade. Johanna var tveksam, hon hade ju inte alls tänkt att bli konstnär. Men hon tackade ja till pappans erbjudande - och fastnade. Nu fick livet riktning igen, men ganska snart kom nästa smäll. Johanna, som hade tränat boxning i många år, blev knockad på träning. Som så många gånger förr hade hon fått en hjärnskakning, men nu var det riktigt illa.
– Jag låg i sängen hemma hos mamma och pappa i ett år med rullgardinerna nere. Jag kunde inte göra någonting. Året efter kunde jag göra lite grann men det var fortfarande väldigt dåligt. Det var hemskt att bara ligga där men jag var ändå motiverad att kämpa mig tillbaka, kände att det här bara kommer göra mig starkare och så blev det nog, när jag ser tillbaka. Jag tror det var värre för er, säger Johanna och pekar på pappa Lars.
– Det var den jobbigaste perioden i mitt liv, bekräftar Lars med sorg i blicken.
Livet och konstnärsambitionerna hamnade på paus. Men sakta kunde hon kämpa sig tillbaka, åka till Lunnevad lite då och då. Det som skulle bli ett år blev till slut fyra år på skolan, men nu var det klart - hon skulle bli konstnär, precis som sina föräldrar.
– Att ha vuxit upp med föräldrar som också är konstnärer har hjälpt mig med min disciplin. Jag har förstått hur tufft det är och hur hårt man måste kämpa för det. Man kan inte bara sitta och lalla och arbeta de timmarna som man har inspiration. Farfar sa alltid till pappa att det är 2 procent talang och 98 procent svett och det är något som pappa fört vidare till mig. Mamma och pappa har peppat mig och sagt att det går att vara konstnär, men då måste du jobba jävligt hårt. Och även om du jobbar jävligt hårt så kanske du inte kommer någonstans men det enda du kan få ut av det är glädjen i arbetet, glädjen av att skapa, säger Johanna.
Johanna Hoffstens verk ""It's a nice sunny day to die":
"De ler och är jätteglada trots att de är döende. Det är vår idé av världen, allting bara fortsätter fast allt det här hemska händer. Man orkar inte, folk orkar inte läsa tidningarna, och jag fattar det.
I ett hörn av ateljén står några av Johannas konstverk, de har hängt kvar här sedan hennes första soloutställning på Galleri Skådebanan i Linköping förra sommaren. På dukarna är det gröna kullar och blåa himlar, det är nästan som att stiga in i ett avsnitt av Greta Gris eller Teletubbies. Men på kullen ligger det lemlästade döda soldater - alla med ett leende på deras ansikten. Och det är just kontrasterna och avtäckandet av samtidens absurditeter som är den röda tråden i Johannas konst. Hennes stop motion-film "Running boys" ser ut som ett barnprogram med gulliga lerfigurer. Två mysiga cowgirls på hästar rider in i bild men snart blir det tydligt att de faktiskt inte är så mysiga. De har fångat in en panikslagen barnfamilj och låst in dem i en lekhage. Det hela eskalerar snabbt, det börjar med att cowboytjejerna tar selfies med de gråtande barnen och slutar med att de kastar sten på dem till döds.
Johanna Hoffstens kortfilm "Running Boys" kallades "det enda oförglömliga" på Liljevalchs vårsalong.
– Den lämnar ingen riktigt oberörd. En del blir förfärade och en del tycker att det är skitkul, men alla reagerar på något sätt. Jag hoppas den kan starta samtal och kanske framför allt med folk som normalt sett inte hade varit så intresserade av att prata om sådana ämnen. "Running boys" är förstås feministisk med de förvrängda könsrollerna, men handlar också om vår besatthet av att dokumentera allt, de börjar ju kasta stenarna på familjen för att de ser så tråkiga ut på bild. Jag ville också visa på vår besatthet av att kolla på våldsamt innehåll. Vi älskar att läsa om mord, ju brutalare desto bättre. Och sen går vi vidare till nästa och har glömt det första inom några sekunder.
När Johanna går runt bland sina verk så ser man ganska snabbt att det finns likheter mellan henne och figurerna i hennes verk. De kvinnliga figurerna i målningarna är ofta klädda i rosa och har rött, lysande läppstift - precis som Johanna.
– Allting blir lite självporträtt. Jag är ju väldigt färgglad och det speglas i det jag gör. Men så är det nog med konst, du har ju en del av dig i dina verk, även om man målar abstrakt. Visste du förresten att suffragetterna hade rött läppstift? Det var en sorts feministisk markering, en symbol för den rörelsen. Innan dess var det tydligen bara strippor och prostituerade som hade på sig rött läppstift.
"Allting blir lite självporträtt. Jag är ju väldigt färgglad och det speglas i det jag gör. Men så är det nog med konst, du har ju en del av dig i dina verk, även om man målar abstrakt."
Är samhällskritiken viktig för dig?
– Absolut. Även om jag aldrig blev advokat så vill jag fortfarande förändra världen. På målningarna med soldaterna så ler de och är jätteglada trots att de är döende. Det är vår idé av världen, allting bara fortsätter fast allt det här hemska händer. Man orkar inte, folk orkar inte läsa tidningarna, och jag fattar det. Man orkar inte ta till sig det här hemska, man vill bara vara glad i sin vardag. Men när jag presenterar det på det här sättet, där det hemska möter det färgglada och lättsamma, så kanske folk kan ta till sig det på ett annat sätt. Jag hoppas det.