Efter arbetet med bok-trilogin och tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som handlar om aids-epidemin under 80-talet, så ville Jonas Gardell ”brassa på”.
– När vi först släppte biljetterna hette föreställningen bara Jonas Gardell, jag visste inte alls vad den skulle handla om. Men så slutförde jag ”Torka aldrig tårar” och fick syn på att jag var vid liv, att jag överlevde, och kände att jag ville göra ett lyckligt projekt. Och de här åren med ”Mitt enda liv” har varit några av mina lyckligaste, säger han på telefon.
Jonas Gardell har en dag vid tangentbordet, har precis gjort färdigt manuset till ”en stor tv-serie” och skriver på en roman.
– När jag är inne i en skrivperiod är vardagen väldigt lunkig. Jag stiger upp tidigt som arslet, i regel vid 6-tiden, tränar en timme, tar på mig ett par tofflor, en muggig kofta och börjar skriva. Jag blir som en eremit, kommer nästan inte utanför dörren, säger han.
Mitt intryck är att du ofta varvar lättsammare projekt med tyngre. Blir nästa projekt allvarligare?
– Det är ingen strategi jag har, men jag är ju en sån som tillåts göra olika grejer.
Författare och artister får ofta finna sig i att snabbt placeras i fack, och sedan för tid och evighet kategoriseras som antingen seriösa konstnärer eller lättsamma underhållare. Gardell tillhör det fåtal som får erkännande för att vara båda delarna.
– En del litteraturrecensenter höll sig länge avvaktande på grund av att jag var så populär. Att vara folkkär är ju inte det bästa om man ska vinna litterära priser. Men efter ”Torka aldrig tårar”-projektet så hände något. Alla bara gav sig och tyckte att det var bra, och det har också gällt det jag gjort sedan dess, säger han.
”Mitt enda liv” har spelats på Maxim-teatern i Stockholm sedan hösten 2013. Showen har fått massor av beröm, inte minst genom att publiken vallfärdat till den. Nu tar Gardell med sig gospelkören, dansarna, transorna, musikerna och Las Vegas-glittret ut på en avslutande arenaturné runtom i Sverige. Det är en livsbejakande föreställning, men Gardell är sin vana trogen och lägger också in mörkare stråk.
– Det är som alltid en berg-och-dalbana. Och det går ganska fort så publiken måste vara med. Det här är ingen show som passar för fulla människor, jag är lite för snabb och svår för en sån publik, säger han.
Har showen förändrats på något vis sedan starten?
– Det är klart att den tajtat till sig, men i grunden är det exakt samma föreställning. Något skämt har kanske fallit bort, men inte många. Mina grejer är rätt tidlösa.
Som komiker tänkte jag att du kanske justerar skämten efterhand?
– Jag är ganska bra på att improvisera, men man ska passa sig för att göra det bara för att man är uttråkad och vill roa sig själv. Och är det något jag inte är i ”Mitt enda liv” så är det uttråkad. Det är fruktansvärt roligt att göra den här föreställningen, den är en glädjeexplosion!
Ungefär 600 000 personer följer Jonas Gardell på Twitter och Facebook, vilket gör honom till en av landets mest inflytelserika personer i sociala medier.
– Från början handlade det om att jag ville påminna folk om att jag fanns under perioder när jag inte syntes i offentligheten. Få dem att komma ihåg att jag är en kul kille. Det andra var att jag ville skaffa en plattform för att kommentera samtiden, säger han.
Främlingsfientlighet, flyktingströmmen och morden i Trollhättan är några av ämnena han engagerat sig i.
– Det sista året har samhällsklimatet blivit så politiskt. Jag kan inte låta bli att reagera på de högerextrema krafter som tagit ett strypgrepp på landet sedan förra valet. Och det går inte att låta bli att engagera sig i flyktingsituationen. Våra barn och barnbarn har rätt att förvänta sig att vi ska klara av det här, och det tror jag också att vi kommer att göra. Det är en märklig, men samtidigt spännande tid vi lever i.
Men det vore ju inte Jonas Gardell om inte allvaret också blandas upp med humor. I en lång tråd på Twitter-kontot skämtar han och maken Mark Levengood snuskigt med varandra på ett sätt som de flesta offentlig personer skulle dra sig för.
– Haha, visst, vi är väldigt offentliga personer, men samtidigt är vi bra på att dra en gräns till vårt privatliv. Det är väl kungen och Silvia, Efva och Eva, Mark och jag och några till som blivit riktiga ”par” i allmänhetens ögon. Och det är ju jättebra, för vi kommer aldrig att kunna skilja oss. Det skulle rasera folks hela världsbild. Det är mycket vi bär på våra späda små axlar, haha.