Joseph Kony är en efterlyst krigsförbrytare från Uganda vars gerillaarmé LRA lär ha rövat bort 30 000 barn och förvandlat dem till barnsoldater.
"Kony 2012" är en film och en youtube-explosion som kommenteras och delas på sociala medier med stormens fart just nu. I måndags kväll la organisationen Invisible children ut sin halvtimmesfilm.
I går eftermiddag hade den visats 55 miljoner gånger.
Och någon har redan skrivit ut affischen och satt upp den i Linköping.
Är ni med? Ett ofattbart världsgenomslag.
Såg filmen själv i går och rördes till tårar.
Den är väldigt amerikansk, om ni förstår vad jag menar, på gott och ont. Den är snygg som ögat och förförisk som en vårvind. Suggestiv, full av känslor och väldigt lite fakta, är det inte stråkar i bakgrunden till och med?
En av Invisible childrens grundare, Jason Russell, är berättaren, en engagerad amerikan som både vill upplysa och agera. Han vill att USA ska gripa in (kontroversiellt), han bygger skolor (mer okontroversiellt) och han vill ha Kony gripen och förd till Internationella brottmålsdomstolen i Haag (okontroversiellt).
Det finns en del som är läskigt med filmen.
För det första: Jason Russell använder sin egen minderåriga son som argumentbärare. Han förklarar för sonen vad Kony är för typ. Liten blond gosse gör stora ögon och hela filmen slutar med "när jag blir stor vill jag bli som du, pappa. Jag vill komma med dig till Afrika". Skrytsamt och en smula kolonialt.
För det andra: Filmen spelar för mycket på lidande-glädje. Vi får träffa tidigare barnsoldaten Jacob, han snyftar så att ens hjärta slits ur kroppen, sen glada, unga människor i massor, oj, nu får de (ugandier) gå i skolan och nu samlas de (amerikaner) i massor i röda T-shirts utanför Vita huset. Alla är unga, alla har underbara, vita leenden. Klassiskt propagandabildspråk.
Filmen har fått kritik, förstås, att förorda militära aktioner är kontroversiellt. Men den kallas också förenklande och delvis felaktig. Invisible children anklagas för att använda mer pengar till film än till hjälparbete.
Jag hakar upp mig på att Kony lämnade Uganda redan 2006, ett faktum som svischar obemärkt förbi. Ugandier uttalar sig nu i internationell press och säger att filmen kan skada, det är fred sen länge i norra Uganda. Bilden som ges i filmen är sex-sju år gammal.
Invisible children å sin sida svarar riktigt bra på all kritik. Kony härjar fortfarande i länderna runt om. Han är efterlyst sen 2005. Ingen har hittills lyckats ta honom. De redovisar pengarna osv.
Jag är beredd att försiktigt hålla med. Krigsförbrytare ska gripas! Och vem hade ens hört talas om Joseph Kony förut?
Samtidigt måste man se farorna med en storm som "Kony 2012". Snabbheten. Känslorna som drar iväg. Massans makt.