– Lena är en nyckel till mycket av vår samtidskonst. Hon har haft modet att vara personlig, men samtidigt allmän. Konstnärer som Linn Färnström och andra kids hade inte haft modet att måla som de gör utan Lena Cronqvist, säger Mårten Castenfors, till vardags chef för Liljevalchs konsthall i Stockholm, när hennes utställning presenteras för media.
Själv tittar Lena Cronqvist ner från väggen i tre stora självporträtt, men privatpersonen ska inte förväxlas med den som syns på hennes målningar.
– Lena i målningarna är en slags figurant för att vara människa, säger Mårten Castenfors.
Själv säger Lena Cronqvist helst inte så mycket.
– Jag målar för att jag inte tycker om att prata, säger hon.
Cronqvist uppehåller sig gärna vid ett motiv som hon vrider och vänder på i flera målningar. Bilderna förblir tydligt besläktade men detaljer och uttryck förändras.
– Jag börjar med att måla samma motiv i fyra-fem olika målningar, och arbetar sedan med dem parallellt. Efterhand märker jag hur de sticker iväg i olika riktningar, säger hon.
I huvudsak använder sig Lena Cronqvist av äggoljetempera.
– Det kommer sig av att jag förr hade så liten ateljé att jag inte kunde ha terpentin där. Då hade jag somnat framåt eftermiddagen, säger hon.
Det är en blandning av skulptur och måleri från de senaste 25 åren som visas. Producent för utställningen är Stefan Hammenbeck, konstintendent på museet.
– Senast Lena Cronqvist ställde ut här var 1976, och nu är det roligt att få visa hur hennes bilder har sett ut efter det årtionde som nog många förknippar henne med. Hon har ju tagit in hela sitt liv i sin bildvärld, säger han.
Flickor är ett återkommande motiv. Här finns de som promenerar med paraply, de som bär på fåglar, och de som matar vuxna människor i miniatyrversion. Cronqvists uttrycksfulla målningar har ofta rört sig kring tunga existentiella frågor.
– Alla som har problem med föräldrar eller syskon kan känna igen sig. Skillnaden är att hon vågar ta i det som vi andra inte vill kännas vid, säger Mårten Castenfors.
Samtidigt betonar han att man inte får glömma bort att det finns humor i hennes bilder.
Själv säger Lena Cronqvist:
– Jag kanske blir lite trött på det allvarliga ibland.
Kan man prata om inspiration, eller gäller det bara att arbeta på?– Jo, det kan man göra. Men det handlar mycket om att bara vara i rummet, att vara i sin ateljé, att bara vänta. Då går det till slut att komma vidare.
När är du lycklig i ditt arbete?– När det går igång. Men det kan vara jättelånga perioder när jag inte får något gjort, när jag inte har någon fantasi. Det är tungt.