Peter Asplund var tre år gammal när han hörde Louis Armstrong för första gången. Jazzlegendens framtoning, skratt, ja hela sätt att vara talade till lille Peter.
– Det var som om han sa till mig: "Det här ska du göra!", säger Peter Asplund.
Och Peter satte igång, till en början med första bästa posthorn han kom åt. Några decennier senare är det många som kallar honom för en av världens bästa jazztrumpetare.
– Angående det så måste man först säga att det finns olika stilar av trumpet, jag spelar jazz och inte något av Haydn till exempel. Jazz handlar också om att bli bra på att vara sig själv och på så sätt är det svårt att säga att någon är bättre än någon annan på att vara sig själv. Men sen har jag haft möjligheten att odla mig själv, så att säga, och skapa en tydlig profil i jazzvärlden. Mitt ödmjuka svar blir att jag är bra på att vara mig själv.
För sju år sedan slutade han att kalla sig för jazzmusiker – numera är han jazzartist.
Vad är skillnaden?– Jag brukar säga att skillnaden mellan en musiker och en artist är att en artist har släppt en julskiva, och det har jag gjort nu!
Utöver det där med julskivan tar jazzartisten större utrymme på scenen, i Asplunds fall märks det bland annat genom att han har börjat sjunga. Skiftet har inneburit färre men mer krävande jobb och Peter Asplund gör fortfarande ett hundratal spelningar om året. "Jag gör mycket, ofta" är hans egna ord om sin vardag.
Vad är det häftigaste du har gjort i karriären?– Det finns två svar på det: Den ena delen är att få resa runt hela världen och spela inför stor publik i fullsatta klubbar eller konserthus i New York eller Tokyo och känna ”I’ve made it”. Den andra delen är den rent musikaliskt konstnärliga biten – när man når ett djup rent konstnärligt. Musiken kan ju bli precis lika bra om man står och repar för sig själv. När det händer rent musikaliskt, även om ingen är där och hör kan också få en att känna "I've made it".
Och vad skulle du vilja göra som du ännu inte gjort?– Det är lite på samma sätt som förra frågan. På det rent erkännandemässiga planet så skulle jag såklart vilja att alla ställen i världen skulle höra av sig och vilja ha mig. På det andra planet handlar det om att alltid bli bättre och nå djupare i sitt konstnärskap.
Snart ger han sig ut på en julturné med flera andra jazzmusiker och stannar bland annat till i Linköping – en av favoritstäderna att uppträda i.
– Jag har varit här oerhört mycket och det är en fantastiskt bra jazzstad och det är naturligt att komma hit då jag har en publik här.
Linköpings jazzliv har haft det tufft på sistone, bland annat har jazz- och bluesfestivalen lagt ner. Hur kan man vända trenden?– Det finns en tanke om att jazz är svårt och att det inte är för folk som vill ha en "trallig melodi". Jazz kan absolut vara svårt ibland men verkligen inte alltid och jag skulle vilja vädja till folk att ge det en chans.
Hur svår kommer din show att vara?– Ingen behöver oroa sig över att sätta pepparkakorna i halsen! Det kommer att vara utåtriktat med kända tongångar. Jullåtarna som vi spelar kommer från en tid då jazzen var som pop är i dag: "White christmas" och "Have yourself a merry little christmas" till exempel. Det skulle kunna vara en inkörsport för många!