Linköpings feelgood-stjärna lämnar Ådala för ny del av stan

Åsa Liabäck debuterade 2021 med I hjärtat av Ådala, första delen i en serie om fyra böcker som sålts i över 150 000 exemplar i Sverige. Nu ges de även ut i Norge, Danmark och Finland. Nu startar författaren upp en ny svit med den första fristående delen i ”Stångåserien”: 

– Alla som älskat böckerna om Ådala tror jag kommer att känna igen sig i den här varma berättelsen om livets sorger och glädjeämnen, berättar Åsa och skär upp dotterns nybakade banankaka till kaffet. 

Åsa lever enligt devisen ”gräv där du står”. Inspiration till miljöerna i första serien fann hon under sina sju år som koloniodlare idylliska Ådala. Nu är det gemytliga Hackefors tur att bilda fond för en samling människor. Och höns. I trädgården räknar jag in de stiliga Brahmahönsen som pickar nöjt i sin stora voljär. Bakom den vackra gärdesgården, som Åsas man byggt, väntar Stångåns sköna omgivningar. Alltsammans finns med i Åsas senaste bok. 

– Världsläget är mörkt nu. Kanske vill mina läsare fly in i en liten värld som är tydlig och varm, funderar feelgood-författaren Åsa Liabäck.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Är du en småstadstjej?

– Ja, jag är uppvuxen i lilla Kisa. Nu bor jag och familjen här i Hackefors. Området är nästan som en liten by. Liksom i Kisa hejar vi och pratar med varandra när vi är ute och går. Jag tycker så himla mycket om det där, vill skapa det runt mig och i mina böcker. Det finns stora fördelar med att växa upp i ett litet samhälle. 

 Skrev du redan som barn?  

– Jättemycket! Från jag var pytteliten. Gärna fantasifullt och om naturen. Min kompis och jag hade bibliotek på gatan. Jag skrev fram till högstadiet och gymnasiets början men tappade bort det när uppgifterna blev mer styrda och man inte längre fick skriva vad man ville. 

Vi pratar om gymnasiet och yrkesvalet, att det inte var lov att berätta om man ville satsa på kreativa yrken som författare, skådespelare eller balettdansös. Man skulle plugga och skaffa sig ett ”ordentligt jobb”:

– Jag mötte inte någon som pratade om författare som ett yrke när jag växte upp. Men i vän-böckerna skrev jag ofta ”vill bli författare”, minns Åsa och ler mjukt. 

– Jag ”skriver ihop” människor. Trots svåra lägen kan vi åstadkomma så mycket. Om vi gör det tillsammans, förklarar feelgood-författaren och famljeterapeuten Åsa Liabäck.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Vad fick dig att börja skriva som vuxen? 

– Jag var föräldraledig för första gången. Vår son Ruben var ett nöjt barn. Han sov, åt och var glad. Men jag har alltid haft mycket tempo i livet och träffat många människor i mitt arbete. Plötsligt kände jag mig isolerad. Vi hade kolonistugan i Ådala. Miljön gav inspiration och jag tänkte bara testa att skriva. Det blev inledningsscenen till I hjärtat av Ådala. Det hela var väldigt luststyrt. Sedan fortsatte jag att skriva på min fritid, i stället för att gå och träna, utbrister Åsa och ler brett. 

Blev du refuserad i början? 

– Ja! Det här fick ta jättelång tid! Jag lärde mig genom första boken som jag har redigerat, skrivit om och fått testläst in absurdum mycket! I början läste kompisar. Sedan köpte jag en lektörstjänst. När jag hade jobbat med texten av och till under sex år, drog jag igång en bokcirkel med ett gäng kvinnor som jag visste var vana läsare och dessutom bra på att våga säga vad de tycker. De kom hem till mig och hade bokcirkelsamtal medan jag satt och antecknade. 

Åsa stannar upp vid minnet och övermannas av känslor. 

– Åh, jag blir så rörd när jag pratar om det här! När de började prata om hur berörda de blev av människorna i boken, som om de fanns på riktigt. Jag fick gåshud på armarna! Nu hade jag fångat det! Men det handlar också om tajming. Man ska kontakta förlagen just när de behöver den här typen av story. Det har jag förstått nu när jag lärt känna branschen. 

– Hackefors är nästan som en liten by. Här hejar vi och pratar med varandra. Jag ville återskapa den där värmen runt mig, i mina böcker, utbrister Åsa Liabäck.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Åsa debuterade mitt under pandemin när den ljusa feelgood-genren sålde bra och det gör den fortfarande.

– Världsläget är mörkt just nu och kanske vill mina läsare fly in i någonting annat? Jag skriver om en liten värld som är tydlig och varm. 

Vill du berätta om ditt ”andra yrke”?
– Jag har jobbat inom barnpsykiatrin i 25 år. Sedan en lång tid är jag i den så kallade mellanvården och träffar familjer där tillvaron har kraschat fullständigt och barnet i princip inte går utanför dörren. Ibland knappt ur sängen. 

Under hembesöken hos de här familjerna lägger Åsa märke till något: 

– Med ett barn som mår dåligt och blir kvar i hemmet, är man fast i ett föräldraskap som kräver bevakning och ”går på tå”. Många är de gånger som jag har varit hemma hos familjer där det ligger just feelgood-böcker på soffborden. Kanske kan man hämta en del styrka ur böckernas värld.   

Åsa Liabäck är passionerad odlare. Om sommaren prunkar familjen Liabäcks trädgård av grödor.

Foto: Privat

Du plockar ändå in mörka stråk i ditt berättande. Jag tänker på flickan som blir en ”hemmasittare” och mamman vars yttre fasad är helt klanderfri men innanför hemmets väggar rasar allt?

– Javisst och jag har ju mött familjer som kämpar så hårt. Oavsett hur tung historien är till en början så kan jag skönja de där små stegen som leder till något annat. Jag ville lyfta just detta och hur det kan vara att vara förälder i den situationen. Den här problematiken passar dessutom väl in i mitt sätt att skriva kan man säga. Jag ”skriver ihop” människor och deras olika lägen. Man kan bli oerhört ensam i en situation där ens barn mår på det här sättet men det finns en väldig kraft i att hjälpa varandra. Trots svåra lägen kan vi åstadkomma så mycket. Om vi gör det tillsammans, avslutar Åsa Liabäck. 

Vackra hönor ska ha hedervärda namn. I Åsas famn sitter Amelia Earhart.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand