Anslaget i Camillas feelgood-romaner må vara lättsamt men hon backar inte för allvaret. I "Croissanter och kuriosa" (2023) skrev hon om utmattningssyndrom, sorg och kvinnors villkor i samhället. Samma år kom hon ut med "Franska frestelser" som handlar om psykisk ohälsa, att konfrontera sitt förflutna och våga möta sina rötter. Nu är det dags för "Drottningen av Lyckan", tredje fristående delen i Grännasviten.
– Ja, men det började som ett enboksprojekt under pandemin. Jag mådde dåligt innan vaccinationerna kom igång och behövde fly från verkligheten. Jag ville skriva en bok som jag mår bra av. Feelgood är en hoppfull genre och Gränna är en ”feelgoodig” liten ort. Mina föräldrar bor där och i trakterna utspelar sig mina romaner.
I debutromanen var temat utmattning. Har du själv drabbats?
– Ja, delvis hämtar jag inspiration från egna erfarenheter. Men jag fann också ett djupare syfte. Att skriva om känsliga frågor som man inte pratade så mycket om då.
Har det blivit bättre?
– Ja, på bara några år. Men det är fortfarande så att man talar alldeles för lite om det som kommer efter insjuknandet i utmattningen. Man ska tillbaka till arbetet men vilka kommentarer möter man? Hur känns det i kroppen? Hur lång tid tar det?
Fortsatte du på samma tema i nästa bok?
– Ja, här fanns redan karaktärer som jag ville skriva mer om. I min andra roman utforskar jag anhörigperspektivet kring psykisk ohälsa. Hur det kan påverka dig som barn, make och förälder.
Hur fann du uppslaget till tredje boken?
– Det finns en passage i "Franska frestelser" där Joséphine och Sandra står inför ett firande men har glömt att klä om till något snyggt. Då säger Sandra att klänningar och sånt tillhörde ett liv som hon lagt bakom sig. Vad var det för liv då? frågade jag mig och började utforska hennes bakgrund. Hon är en intelligent och driftig kvinna som gjort kometkarriär i Stockholm, men som tvingades från sin post under dramatiska former. Jag tar reda på vad som hände och varför.
Finns där drag av dig och ditt liv?
– Jag kan väl säga att berättelsen växte fram som ett resultat av mina 20 år plus på arbetsmarknaden. Saker jag har sett drabba kvinnor i min närhet, händelser jag hört andra berätta om och reflekterat över i efterhand. Vad hände egentligen? Hur upplevde jag det? Jag har en dotter. Jag vill inte att hon ska behöva erfara allt det där som jag har sett och känt, förklarar Camilla med allvar i rösten.
Vi pratar en stund om hur synen på utmattningsdepression förändrats genom åren. Förr sa man att någon ”gått in i väggen”. Eller avfärdade det som att någon inte mäktat med sitt jobb och behövde vara hemma ett tag. Idag ser vi det som en sjukdom, ett tillstånd som tar tid att återhämta sig från:
– Kan jag bidra till ökad förståelse genom att gestalta det i romanform? Ja, där har vi som skriver romaner en uppgift, tycker jag.
Varför blir vi i så hög grad utmattade i jobb och liv numera?
– Spontant tänker jag att tempot är högre. Vi har ett annat informationsflöde, många fler beslut i vardagen och mer att koordinera. Koordinationsförmågan har begränsningar och när vi bara fortsätter att mata på våra hjärnor med ny input mattar det slutligen ut oss. Vi drar inte ner på andra saker för att orka med.
Har du erfarit skillnaderna då och nu, i ditt yrkesliv?
– I början skickade vi fax, sedan mail till huvudkontoret i Stockholm. Man ringde, bestämde tid för möten och sågs efter några dagar. Nu är allt digitalt och det går fruktansvärt fort. Du kan sätta upp möten på nolltid. På gott och ont. Tillgängligheten är enorm.
Utmattning kan se olika ut, eller hur?
– Ja, man kanske har drabbats, men förstår det inte. Eller omgivningen uppfattar inte signalerna. Depression och utmattning hänger inte nödvändigtvis ihop. Kroppen har blivit utsatt för extrem stress under lång tid, så både kroppen och hjärnan kollapsar.
Om vi generaliserar lite, vem drabbas och varför?
– Kort sagt har man ofta svårt att sätta gränser för sig själv mot sin omgivning.
Hade du det?
– Ja, absolut och jag tror det är vanligare för kvinnor. Det finns en förväntan på oss att vi ska vara mer anpassningsbara och flexibla – ställa upp. Där har vi två riskfaktorer som samspelar. Förväntningar på anpassning och förmåga att sätta gränser. Där behöver vi hjälpas åt och inte lägga hela ansvaret för detta på oss kvinnor, utbrister Camilla.
Hur ska vi göra då?
– Jag tänker att på en arbetsplats gäller det att vara tydlig som chef och ledning. Det här förväntar vi oss av dig. Hamnar du utanför den här rollbeskrivningen eller arbetsuppgiften, då får vi ta en dialog. Visa genom ditt agerande som chef att det är okej att inte säga ja till allting.
Vad blev lösningen för dig?
– Till att börja med genom att inte tänka att jag skulle “komma tillbaka”. Jag var på en stressig arbetsplats med väldigt högt tempo. Jag hade nästan inga luckor i mitt schema. Ändå var jag medveten om riskfaktorerna. Jag hade hört och läst på mycket om utmattning. Så när det inträffade blev jag först förvånad. Oj, var det så nära?
Hade du sett tecknen under vägen?
– Absolut, och ignorerat dem. Det första steget i rehabiliteringen handlade om acceptans. Det tog några månader innan jag kunde säga att jag är sjuk i utmattning. Jag behövde göra stora förändringar i mitt liv.
Fick du hjälp med det?
– Ja, det fick jag. Företagshälsovården gick in på ett bra sätt och mina chefer gav bra stöd. Man måste göra förändringar för att hitta till ett nytt normalläge, brukar jag prata om. Där man kan må bra. Det gör jag idag.
Vi pratar om hur viktigt det är att skapa plats för intressen utanför jobbet. Camilla har valt att gå ner i arbetstid för att kunna skriva. Musik är en annan viktig del i hennes liv:
– Jag spelade piano och cello som barn. Nuförtiden sjunger jag i Linköpings domkyrkas Kammarkör.
Körsång som terapi?
– Absolut! Så fort du orkar befinna dig i de här sammanhangen. För mig är kören återhämtning och inte prestation. Det är som en övning i mindfulness och jag rensar tankarna på allt annat.
Vilken roll har du i din familj?
– Jag har varit väldigt aktiv, samordnat och drivit på. Familjens projektledare. Den rollen fick jag lägga ifrån mig helt ett tag. Jag har mötts av stor förståelse hemma, betonar Camilla.